[16] Julius Krohn återger några karakteristiska drag hos Juhani, Aapo, Simeoni och Eero, men anser, att de övrigas individualitet framträder mindre tydligt. ("Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet" s. 441).
[17] Det originella uppslaget återfinns i Josefina Bengts utmärkta bygdeberättelse "När Kådback Kalle låg sjuk" ("I nyländska stugor" I).
[18] Samma typ anträffas i novelletten "Mattis pipa" av Juhani Aho. ("Spånor" IV).
[19] "Fiskerjenten" är visserligen ingen bynovell, men där återges i alla fall fängslande drag av norskt alhnogeliv. Den trycktes 1869 i Finska litteratursällskapets novellbibliotek under rubriken "Kala-tyttö". Följande är, sedan "Seitsemän veljestä" publicerats, ingick i samma skriftserie bl.a. en översättning av George Sands "La petite Fadette".
[20] Av långt mindre betydelse synas sådana arbeten som Pestalozzis tendensbok "Lionhard und Gertrud" och pseudonymen Jeremias Gotthelfs byhistorier ha varit för Kivi, om han alls kännt till dem. Växlingen mellan berättelse och dialog erinrar likvisst livligare om "Lienhard und Gertrud" än t.ex. om "Drottningens juvelsmycke", vilket verk också kan tänkas ha utgjort förebild för denna formella anordning i Kivis roman.
[21] På den av pietismen färgade bynovellens område framträdde redan 1848 två arbeten inom Finlands svenska litteratur nämligen "Flickan på Inderskär" och "Tvillingsbarnen" av E.O. Reuter.
[22] Ridderliga drag skymta ofta fram i de sju brödernas karaktäristik. När Juhani vill slunga en sten efter Rajamäki-följet, ropar Aapo: "Du ser ju, din kanalje, att där finns barn". Ett ridderligt drag, som ingalunda är vanligt i bondelivet, visar sig däri, att man utan protester fogar sig i arrendatorns långt drivna vanvård av Jukola av hänsyn för hans stora familj.
[23] Att oxhjordarna på Råskog föresvävat Kivi, då han skrev "Seitsemän veljestä", står utom allfj tvivel efter den utredning Tarkiainen förebragt. Jag har av godsägaren Anders Adlercreutz rörande denna sak fått mottaga uppgifter, som i allt väsentligt samstämma med de av Tarkiainen anförda. Oxhjorden, som tidtals uppgick ända till femti djur, kördes om våren ut på skogen söderom Råskog och betade över sommaren på det sex å sju kilometer långa, ödsliga området mellan nämnda egendom och Palojoki. "Då djuren om hösten togos in, voro de halvvilda. Om sommaren kunde de även vara farliga, då de ansattes av flugor. En gammal gumma, Eva Kajsa, var den enda som vågade nalkas dem. Hon skötte dem om vintern".
Det kunde förefalla riktigast, att med hänsyn till dessa fakta översätta det finska "härkä" med "oxe" i stället för med "tjur". Men sannolikt vore det förhastat att avvika från den hittills gängse uppfattningen av originalets mening, som bl. a. framträder i "Ateneums" Kivi-häfte, 1901. Då texten icke ger översättarn bestämd vägledning, bör han framför allt se till, att intrycket av utomordentlig kraft och vildhet, som originalet skänker, icke går förlorat i den svenska tolkningen.
[24] Se V. Tarkiainen, Seitsemän Veljestä s. 38.