Bygdens toner.
Landet vaknar.
Det mörka landet, som ur natten höjer sin vemodspanna mot den bleka solen, det flyktigt leende, som flyktigt dröjer i sköra sommarprakten, strödd kring polen, det vintertysta, svept i millioner, av stormar vräkta, vilsna flingors dok, det mörka landet under främlingsok — jag ser det vakna i ett stänk av toner.
Bondfiolen.
En melodi ifrån bondfiolens strängar, en av de halvt förglömda, muntra, gamla, kan så som ingen spridda bygden samla till glam, till dans på vårnattsljusa ängar. Och som en kväll, när glöden dör på härden, — en vinterkväll med stämning som i sagan — fiolen tolkar hjärtats fröjd och klagan, så talar ingen annan röst i världen.
Visans veckor.
Sådden är gjord, i lidren vila plogarna.
Borta på vägen slamrar stadsbudskärran.
Kvällen står ljus kring fälten och kring skogarna;
fjärran blir nära, nära blir ett fjärran.
Visan på läppen föds i såddens veckor,
visan om kärlek, hopp och trofast minne.
Göken han galar, hörs på långa sträckor.
Häggblommen faller. Visans tid är inne.
Ringdans efter slåttern.
Nu är höet bärgat in och lyktad slåtteranden.
Runt kring röda gårdarna stå vida fälten tomma.
Nu är varje lada stinn. Nu rägnar bröd i handen.
På de bara snesarna ses bondens glädje blomma.
Och nu klingar ringdansvisan, ärvd från hedenhös,
över slagen linda sprakar hennes lusteld lös.
Ordena bli trånga.
Toner orden fånga.
Ringdanstoner, löftestoner ut i rymden strös.