Man skulle haft skötarna opp, men hann ej mänskan är långsam och stormen rapp. Man kommer hem som fattiglapp. Man tänker: jag säljer stugan till våren och söker mig jord i bondens skog, och svedjar och dikar och går bakom plog och bygger torp med åren. Man tänker så. Men — man kan ej.
Vi nådde hamnen och skiljdes åt. I skymningen såg jag länge hans båt mot blygråa gattet, tills dagern svek, och jag vandrade hem till byn.
Så gingo åren. En dag för min syn steg plötsligt på nytt den gamla vyn ur duken i ram av ek. — —
Det var som om ramens begränsning vek för ett vräkande hav, ett obeskrivet. Och stilla på stranden blommade livet på gänglig stängel med krona blek. Det var som ur stigens många tusen i sanden trampade mänskospår små lågor fladdrat. Det var ej vår. Det var höst, och i kojorna tändes ljusen.
SÅNGER TILL HEMBYGDEN
En fura på mon.
Den fura, som smyckar vår hembygds mo, vårt heliga träd vi kalla. Dess anblick gjuter i själen ro och mod att strida och falla. Dess stam av solen en genglans bär, och vindarnas sånger tona sitt eviga drapa från hav och skär i dess blågrönt skiftande krona.
En skyrest fur är en kämpe, ställd på post, där det strids om ett rike, om ljus mot mörker, om rätt mot väld; den är stolt och en hjältes like. Hur mörk är de mumlande granarnas hord på tåg från tinande tundra! Hur dödsmärkt och bister och arm den jord, vars blommande prakt de plundra!
Vi älska ej tuvornas duvkullsblomst bland granar, symboler av döden. Vi bedja om solens återkomst i röda och segrande flöden. På frysande marker, där skuggorna bo, må glittrande strålrägn falla! Den fura, som tronar på sol vid mo, vårt heliga träd vi kalla.
Till "Brage".