Jag lämnar korsen i rägnen att rötas och multna med åren och griper på nytt till skärgårdssägnen, berättad en afton vid skötbåtsåren.
På den byiga olycksvåren blev sommaren kall, och tidigt skullade hösten kring himlarunden. Strandvattnen stego, vågorna rullade hotande in genom sunden.
En natt i oktober, när stormen körde sin jätteharv genom sjöarna, fjärran och klagande nödrop hörde folket på yttersta öarna. Kullstjälpt, en skötbåt med fjärdedagsdyningen drev i en bränning och bräcktes. Lotsen på vaktbärget såg den i gryningen, där den av virvlarna täcktes.
Men nog med dramer! Till aftonrodden ger fiskarn längs stigen i sakta mak, ger akt på havet och vädergrodden i väster och skyarnas seglande flak. Hans rygg har tidigt böjt sig i kut, och tidigt vid skot och vid åror ha mödorna tagit hans kraft i tribut och plöjt i hans panna fåror. Han sörjer blott för en enda sak: fångsten för morgondagen.
Han går ej till stämma med ryggen rak, han rider ej häst genom hagen, han håller ej gille med flagg över tak. En bonde är konung och patriark. En lots är herre vid ratten. En fiskare bygger på andras mark och strör över andras vatten de sjunkande nätenas flarn av bark.
Han tycks mig mer än en individ.
En typ för ett kuvat släkte!
Så långt som tankarna räckte
bland strandbyggaröden i heden tid,
ser jag hans likar streta vid årorna,
plöja sig fram genom mistkallt hav,
trampa stigarna, rista skårorna
först av alla i runprydd stav,
yxorna slunga mot furulommarna först i susande vildmarksdjup, stugorna timra för efterkommarna under mossiga bärgens stup.
Lommen är rotändan av trädet.
Vi kommo i samspråk om skärgårdsöden — vad här jag förtalt och annat till. — Man bävar väl ofta vid rodret i nöden, när snöbyn rasar och kursen går vill, när yret står tätt som en rappad vägg för stäven, och vågorna isa suden, och stänket fryser i hår och skägg, och man hör av en bränning ljuden.