Om stigen, som sådan, jag ordar. En yngling med pensel, staffli och palett har Måsbergakusten en vårdag besett, och när fjärden från röd- till blåviolett i kvällningen skiftar, fullbordar han tavlan. Den fyller kravet, som juryn ställer, och mer än det. På höstsalongen som nummer ett man prisar "En stig vid havet."
Den prisas för perspektivet, som låter blickarna glida mot himlarandens skyar i rosa och alabaster, den älskas för motivet: idyllen sida vid sida med havet, det episkt vida. Men intet den skvallrar om livet i gråa och fattiga byar, om dem, som med stormarna strida för några strömmingslaster.
Om dem vet duken ingenting. Och sett med deras öga, har horisontens vida ring och molnets bana, måsens sving, av färg och stämning föga. Tre färger vet det ögat av: den blå, som lovar bris från hav och fångst i bärgad sköta; — den grå, vår stugas fattigfärg och mossans på vårt låga bärg och stigens, som vi nöta; — den svarta, över kistan bredd, vår mödoköpta vilas bädd, där domens dag vi möta.
Så låt min penna tolka den fattiga stigen, vars glans blir blek i verkligheten runt omkring, och låt mig dikta om arma ting, om stormens och vågens och isens lek med kämpande fiskarbåtar! Och låt mig stigen befolka med dem, som trampat hans barr i nöd för stuga och hem och dagligt bröd och lyssnat i ångest till hav, som sjöd, och till mistsirenens låtar!
En vår — det var för längesen, när oppåt landet lärkan slog för skalder och artister, föll kvälln över fjärden med blodrött sken, och nordan fläktade bister.
Han ökar mot natten, han hastar till havs genom fladar och strömmar och sund, han viner, han piper, han kastar sitt yr över synrandens kokande grund.
Tre skyttar, på pass vid råkens rand, fly över skare, som skakar. Det mullrar omkring dem, det brakar, och isen skjuter i flakar med dånande skott från land.
Fåfängt trängde en klockas förvirrade klämt genom vårnattsdisen. Fåfängt kvinnor med facklor irrade borta på hemfjärdsisen.
Fåfängt på stigen i dagningen spejade, gråtögd, en barnaskara. Solskenet flödade. Byarna fejade havet och fästet klara.
Men trenne kors vid stigen, just där gloppet slår opp sin vida port mot havets blå och vita tegar, minner om förloppet av denna vårnatt. — Lutande och grå, de likna tiggarbarn, på post vid grinden, där över heden dimman duggar tät. Det vajar ingen minneskrans för vinden, och ingen bokstav sirar hårda trät.