Är niding jag, är niding du också!
Blott mörk och blodig bragd att härska lär oss.
Är stort ditt bo, är mäktigt mitt också!
Med svagas lik är gödd den grund, som bär oss.
Är niding konungen? Kring havets hörn
på rov han flyger under flagga brokig.
Är niding blåa himlens konungsörn,
som djupt i kidet sänker rovnäbb krokig?
Man tage konungen bak borgens vall!
Man kulans bly i örnens hjärta skicke,
när breda vingen sopar havets svall!
Man dräpe mig! Men niding är jag icke."
Och tystnad föll. — — "Jag känt av livets ve
långt mer än nog, och gärna mig beger jag
den gud, som härskar bortom det, att se.
När dödens port slås upp, förvisso ler jag.
Blott steglas ej jag vill och dras i träck
och multna på en brink och trås av sulor. —
Nu, fogde, mig tillbaka bandet räck,
mitt kära band med silverkulor!"
En stig vid havet.
En stig vid havet.
Med slipade, jämna hällar: (en värstlång terrass mellan skog av tall och havsvidd, som höstliga kvällar gjort sträv och öde och kall) står Måsbergakusten.
I söder, långt i den mörknande cirkelns mitt, en lysboj blinkar i rött och vitt, och i öster, där havet i veckor stritt med brotten, en ledfyr glöder.
Över klippor, där dyningen sackar tillbaka i djupet från slipad rand med bubblande porl, — över klackar, i flisor bitna av isens tand, — över döda vågor av sand, där potentillorna sänka rottrådsnäten och blänka med gula kronor i solens brand, en gångstig leder. Där trampa sen hundra, och mer än hundra, år de tunga fötter, som klampa på arbetsstråten var höst och vår. Från byn till skötbåtshamnen! Från skötbåtshamnen tillbaka hem! Så skapades stigen, men skaparnamnen må här förtigas. Vem gläds åt dem?