Vid deras själars speglar fläck vid fläck i röda odådsnätter häftat fast och frätt och tärt som rosten i en klinga. Nu var det, som en gammal fjätter brast! De grepo efter böner, funno inga. Kring båten misten föll. Bakom dem ljöd en bränning och en annan bröt framför dem. Nu blir oktoberhavet deras död, om ej ett helgons böner tala för dem!
Den morgonen vart nådens gärning övad mot männen utan nåd, som bragts att gråta. Och när de grubblat på sin räddnings gåta på undret, som dem hinna lät en lövad och fridfull vik med last av brott ombord, de tänkt: Guds öga, evigt vaket, oss skådade med barnets blick på vraket, den enda gudens makt att allt förlåta tog röst och talade med barnets ord.
III.
Förbi på vårblå havet flottan styrde.
Ett skepp föll av mot askgrå skärets hamn.
Kring branta stäven skummet yrde.
Dess pik bar flagg, dess reling kungens namn.
Mångpundigt ankar föll. En båt tog land.
Till gårds gick fogden, karsk, i blåa kappan.
Och knektar följde. Bonden stod på trappan.
Hans öga mätte havets fjärran rand.
Och det var vår. En oxel stod i blom.
I hamnen lyste skeppets segel.
På bron stod bonden, bidande sin dom
för mord och rån till död på stegel.
I stugan bytas pilvasst smidda ord,
och hullinglömska spörsmål fogden ställer. —
På sparren hänger över högbänksbord
ett radband i en krans av eterneller.
Det varsnar fogden: "Mig i handom giv
det helga bandet!" — Bonden blek sig reser:
"Ej helga bandet får du för ditt liv,
i dödens väkt vid det min bön jag läser!"
"Du har det rövat, niding!" fogden slöt.
Tog bandet ned. Men då ur bondens öga
så avgrundshemsk den blåa viggen bröt
som ljungeld ur en natt, där molnen snöga.
"På detta skär sen tusen år min ätt
har bott och ryggås rest och jagat vida
och kölar sträckt och övat strandens rätt
och lagts i hög, som din, vid kungars sida.