Och efter fiskarn bondens drängar följde,
mot vädret stretande: två starka, grotta,
snabbhänta gråsälsjägare, som måtta
de grova huggen, dräpande i rappet.

Oktoberskymning långsamt stigen höljde.
På bärget stod en tall. I kronan stormen ven.
Då fiskarn gick förbi, han skalv vid klappet
från gren, som slog mot gren.

Längst ut vid skärets stup mot väster, där havet sjöd i uddens bränningsfamn, ett jättebål av sönderhuggna mäster och gistna bord och bräckta spiror tronade med en galjonsbild kastad högst på bråten. När mörkret föll, när mullret dovast tonade i bränningarnas hålor, tändes bålet.

Men långt på vidden vroks i stormnattsvrålet ett skepp ur kurs. Man lopp till räddningsbåten. Då ljöd en röst: "Var signat, Kristi namn! Nu visar fyren, havets kyrka, målet. Nu vänder skeppets bog från villostråten mot blosset över vänlig, fridsvigd hamn."

II.

Tre värst från land en hög fregatt till spillror maldes. Liken flöto i ringar kring, där bränningarna bröto. Mot stranden drev en kullvräkt båt, en ratt.

Det dagades. Emellan klippor skruvat, låg, oskatt, akterskeppet än, och där kajutan ner mot vattnet krängde, en krans av eternell i fönstret hängde.

Längs vraket roddes bonden. Skyggt hans män mot fönstret sågo, som om hämnden ruvat bland evighetens blom. Man äntrade. Kajutan tycktes tom, men längst i tunga dunklet någon snyftade. Det var en flicka, omkring tio år, med lärftsvitt anlete och ramsvart hår, som grät och kramade i vänstra handen ett silverradband, men den högra lyftade som till en smekning hon mot bondens skägg. Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden. Han bar det högt och teg. De andras blod vart stelt som is. Men flickan låg blott, som om hon lagts i säng av mor, och såg blott mot bonden upp och sade: "Du är god".

Hans börda föll i havet. Men en vägg, en vit, en himmelshög, flöt upp ur det. Emellan vattnets plask och det, som följde, minuten växte till en evighet. Ett band av vålnads vita sjöröksöar orkansnabbt vältes över dödsmärkt hav mot vraket, som ett nålfint duggrägn höljde.

Från räcket bonden såg i djupets sjöar så fridsällt ner, som hade i en grav han blommor fällt, och blekt han log. Men skräck, en måttlös, vettlös, grep hans män. 1 båten de störtade och kapade med bilan dess spända lina. Deras ögon gråten begynte fylla, och dem tycktes vilan i döden mindre hemsk än vrakets däck.