Jag älskar östersjövåren, när brakande isar gå opp och splittras av solen och kåren och frätas av rägnets dropp. Hans blommor jag längtar att skåda på en strand, dit led ej bär, och hans algers krans kring en båda, långt, långt från öar och skär.
PLUNDRARE
En dikt över sägenmotiv från Åland och Jurmo
Plundrare.
I.
I spetsen gick de askgrå skärens bonde. Man sade, att han sålt sin svarta själ för år och dagar sedan åt Hin Onde och fått i gengäld makt att träffa säl i prick på längsta håll och träffa truten, mot molnen ringlande, så den stöp ned i höterns bruna bädd på fraggigt ed med näbb i blod och vinge genomskjuten.
Hans växt var hög: tre alnar, fyra tum. Men år av ensam id (och kanske grubbel vid enslig skyttebådas bränningsbubbel) har nattens rakhet böjt, gjort ryggen krum. I skjul för skägget, eldrött, strävt som vildens, låg blekt ett anlet, och förrädiskt blå där brann en blick, ibland så ond som få, men ofta from som kristusbildens.
Det blåste storm. Den grova sjön låg på. I bondens fjät på bärgväg grå steg ödmjukt fiskarn, nödväxt, hundögd, rädd för nattens dater, van att jämt bli hädd som kältring och för feghet hån få smaka. Femhundra år tillbaka var bonden härskeppsviking, fiskarn träl, som pärtor spjälkte, ved på härdar lade.
Ed = en smal landremsa, som förbinder två större områden.
— Näs används i sin egentliga betydelse av udde.
Och Tor vart död och Kristus född, ja väl.
Men hur det gått, höll bonden än sin häl
på fiskarns nacke, än hans härskarsjäl
bjöd lydnad för de bud han föresade.