* * *
Där hänger i en skärgårdskyrkas kor en snidad brigg. När altarljusen tindra, kajutans gula rutor stilla glindra. Där inne någon vänlig ande bor.
I diktens kyrka, rest med torn och tinne av drömmar, flyktade från tid och rum, ett gyllne skepp i krans av snövitt skum skall stråla som vår hembygds äreminne.
Nylands vapen.
Sång, tillägnad Porkala ungdomsförening.
Hell salta sjö! Hell havets stålgrå bölja,
som fosterbygden i sköldarna bär!
Hell hemmets kust, som vita kammar skölja!
Hell röda stugor på grönskande skär!
Hell hembygdsblänk från fyrars lågor!
Hell fjärdar, fädrens kämpastråt!
Hell strömmen med de egna vågor,
den gyllne båt, den gyllne båt!
Nylands vapen: en båt av guld mellan två silverströmmar på blå botten. "Stark ström på egna vågor går genom havet" har fått burskap som nyländskt studentvalspråk.
Hugg in med klinga blank, där hugg behöves!
Du Nylands skara, ej vare du sämst!
Hugg in för ljusets sak, när folket söves!
Hugg in, hugg in och var djärvast och främst!
Giv detta svar på fega frågor:
framåt, vår unga flock, framåt!
Hell strömmen med de egna vågor,
den gyllne båt, den gyllne båt!
Den vita fanan med vår hembygds tecken — där striden ståndar för fädernesland, hon blåser ut. Sydvästen jämnar vecken, och båten glimmar i solskenets brand. Då spännas viljor och förmågor. Oss följe genom livet åt den starka ström med egna vågor, den gyllne båt, den gyllne båt!
Junimorgon i skären.