Den bundna sången spränger bojorna, och det blir dag kring fjärdarna och sunden. Hur röken ringlar ljus från kojorna! Hur solen glittrar över klibbalslunden! Som bokars lövprakt i en jylländsk dal du snudda ser mot Bältets juniblånad, så viras kransarna av djupgrön al kring Nylands hav i sommarns gryningsmånad.
Kom upp på bärget! Kumlets vita rund,
hur hög den välves över skärens riken!
Hur bjärt i gryet blänka fjärran sund!
Hur grynnor glimma långt i Finska viken!
I luften larm av måsars morgonkör
och tärnors gälla, skriande diskanter!
Och solen stiger och sydvästen kör
med unga böljors spann mot näsets branter.
Men in mot land den första båten ror med fångst ombord. På fjärden andra följa. Det dunklar blått, det lyser pärlemor från nätens strömmingsskatt och viddens bölja. Ett rägn av fjäll på toft och bord och spant, en jämn, sydvästlig morgonsjö mot suden är fiskelyckans granna underpant, när skärens sommar ler i högtidsskruden.
DIKTEN OCH LIVET
Meditationer.
Hur skalden längtar, att den svaga handen, som pennan för, titanens vore, vilken svingar branden och flammor strör kring de förslavade och mörka landen!
Att dikta är att lida. Lida är ej att i egen själ mot mörkren spana. Det är att se, hur varje mänska bär kring ännet skuggan, vilkens djup vi ana, när jorden höljer den oss mest var kär.
* * *
Nu viner stormen och solen sår i rymden sitt flammande säde. Det våras i dungar och videsnår. I spirande broddar en susning går. Men du, o människoande, står alltjämt i ditt svarta träde.
När gryr din vår?