Och skyarna ösa sin rikedom, sitt silverrägn, över fältens rund. Du kala, tvinande lund, när springer din gren i blom?
Korallrevet.
Brusande rev av korall, ring, I ett världshav kastad, klyvande sjöarnas svall, med bländande pärlor lastad — ensamt, som aldrig en dyn, aldrig en klippa vid stranden! Trista och glimmande syn, smyckande himlaranden!
Brusande rev, med din palm visar du väg genom havet! Hägrar i middagens kvalm, halvt i din dyning begravet. Skälver i vitnande trots, när stormens förtöjningar lossats, och kämpande skepp förgåtts, och bävande hjärtan krossats.
Brusande rev av korall, ensamt som du är mitt hjärta efter sin härlighets fall, bortom sitt världshav av smärta! Solen vid banan är smidd. Skeppet har hamnen att fly till. Brusande rev, på din vidd äger du intet att ty till!
* * *
Men när violblä kvällnings vinge snuddar
vid västerns bryn,
ett kolmörkt hav emellan silveruddar
står fram ur skyn.
Där glider Skeppet över dunklets spegel,
som bris ej stör.
Ej rörs en år. Ej glimmar vitt ett segel.
Men Skeppets för
bär Korsets bild. 1 prakt dess lågor brinna,
dess gnistor dö.
Förgäves höjer Duvan att dem hinna
sin vinges snö.
Förgäves slungar Molnet att dem hölja
sin slöjas svall,
ty Korsets fyra strålefloder skölja
kring vidden all.