Ur svarta spegeln sticka Valens barder
och Skyttens pil
och Skorpionens gadd bak milliarder
av tomma mil.
Den svarta spegeln, o hur stilla bär den
sin last av ljus!
Mitt öde rev, min andes hem i världen,
vad vill ditt brus?
* * *
Havets olivgröna siden frasar mot strändernas ör. Kuvad i stormmånadsstriden, vågen på vidderna dör. Ångarn, den grå triumfatorn, där han ur synlinjen dök, sprängande väg mot ekvatorn, textar sitt avsked i rök.
Virvlande, solkiga flagor draga vid kolvarnas takt över en synrand av sagor, över en himmel av prakt strecken, de svarta, som skära världar av skönhet itu. Drömmande rev, huru nära skönhetens urgrund är du!
Dyningen bubblande skurar din rand — men korallernas slott strålar med milshöga murar, trollgrönt och sagoblått. Svalarna bada i lågor. Facklor lysa dess vall djupt under sorlande vågor och frasande dyningssvall.
* * *
Drivande strömolnsfjunen flyga så högt, tindra så vitt, speglas så mjukt i lagunen, som vaggar i revets mitt.
Gråhyllt bleka och trista,
— fångar på marsch, slagna i järn —
dess böljor vandra. De brista
som dödsdömt svall i en tjärn.
Djupt i mitt väsen bunden, brister som de, en våg, en ton. Kring haven och himlarunden jag söker mitt land, min zon.