Den gamla drömmen.
Jag drömmer mig en stuga, timrad mellan tallars stammar, ej långt från hav, ej långt från fjäll med molnbehängda kammar. Jag ville tro, att pappret, lagt på svalens furubord, blev fyllt av nattens visa språk och gryets purpurord.
Jag ville tro, att böljans ton i bränningen vid stranden kan sjunga i min rytm engång, att snön vid jökelranden kan lysa i mitt rim — —
Min dröm, han tar en sällsam riktning!
Ej rörs en våg i fruset hav! Ej böljar isad diktning!
Men över kustens bård av snö strös löven, frostförbrända.
Mot nord, mot storm, mot yr, mot natt sig årets dagar vända.
Långt till dag.
Kring min stolta hembygds jord sångens nät jag spunnit, men min diktnings lycko-ord har jag aldrig funnit. Jag har sträckt för djärvt mitt stag, lättat ankarflyet alltför arla, fruktar jag. Ännu dröjer gryet.
Ej på länge solens ur bådar dag för skären. Ännu gömmer dimmans mur fjärran grundbarriären. Än för nattlig nordans fläkt vajar björkens hänge, Hon skall komma, dagens väkt. Men hon dröjer — länge.
Den enda stigen.
Det går en stig, en enda, ner i lugnets dal, där friden lisar hjärtat, som din blick en snövit tinne. Det finns i livet blott en vän, som ej är fal, vars hand ger tröst, vars själ är godhet innerst inne.
Det är din moder ej. Emellan höst och vår
bär vägen genom gröna sommarveckor.
Men mellan dig och en, som snart ur livet går,
hur djupa klyft, hur vida ökensträckor!