Det är ej hon du över allt har kär,
din maka ej och ej din älskarinna.
Vid altaret du står allena, när
med höga lågor dina böner brinna.
Och minst det är den vän, som dig med handslag mött
i en förtrolig stund och som du träffar gärna.
Man hör varandras ord och fattar dem förstrött,
som från ett däck man ser en glimt av en lanterna.
Din väg till lugnets dal går fram, där fjärdens flik står blå mot jord, som gula löven höstar. I stilla blicken ur en djupögd vik, där bor den enda makt, som tröstar.
Vågor på vidden.
Fåfängt grubblar du vid årens gråa flod på mänskovårens snabba vissning. Tingens rot når ej en tanke, når ej grubbel. Livet är en böljas bubbel, lyst av morgonsolens klot.
Låt blott havets vågor glida!
Lär att ingenting förbida
av en dags, en levnads flykt!
Före dig ha många tusen
släktled skådat stjärneljusen
från den kust, där bo du byggt.
Efter dig skall bölja brusa, bränning mullra, vindsång susa över strån i strandens ör. Som i vita sanden spåren ljudlöst glättas ut av kåren, tidens fläkt ditt verk förströr.
Livet — det var bruset, språnget från ett namnlöst, mörkt förgånget mot en solig synrands svall, vågens språng mot viddens under, följt i bristningens sekunder av miljarder likars fall.
I Granmoraskogen.
I Granmoraskogen, i granars rund, en ensam vildros blommar som ett irrbloss, tänt på en fattig grund över sagornas rikedomar.