I viken, där byars och skurars brus
drev fisken från lockande agnen,
där dallrar i mojnande höstnattens ljus
Lyran och Karlavagnen.
Och min dikt, som tonade brusten och grå under jagande skyars vimmel, har fångat ett stjärnskott sist ändå på klarnad septemberhimmel.
En nyårsdikt.
Så ha vi nyår. Den väg vi gå är brant som stigen i alpen, där han ur skogarnas famn vill nå den bara, svindlande stalpen. Hur är den stigen ej vemodsvit som askan av brev, som brunnit! Och dock — han bär genom molnen, vi blott i vår längtan hunnit.
Så ha vi nyår. En ny spiral av vägen är lagd till rygga, som leder upp ur vår barndoms dal, ur ängden, där mänskor bygga. Jag ser dem plöja sin teg och så och harva och skördar skära. Hur fjärran, fjärran! Och fästets blå oändlighet — hur nära!
Tolv små dikter
Såg du de glimmande fjäten tvärs över äng, snett genom by? Såg du de glimmande fjäten under ett tindrande ny?
Hörde du dallrande strängar
klinga i fjärran och klinga helt när?
Varandets hemliga strängar,
det ljusa i allt som är!
Flora har kommit, och spåren de glimma, de sprida sig tusendefalt. Flora har kommit, och våren blommar i alla och allt.
* * *