Hur sällan till min fjärd, som vaggar tonlöst kall emellan skärens stup och gloppens bråda svall, ett ensamt, vägvillt segel hinner! Hur sällan i den rymd, vars valv vårt öde sträckt till gräns för tankens färd i livets korta väkt, ett stjärnfalls gyllne fåra brinner!
I dag står världen full av glans från hav, från sky. Mot fjärran synrands blänk de vita seglen fly, som 1 en saga svanar lyfta. Det skimrar i min själ en sällhetsfylld minut, en korad stund, som då ett vildrosstånd slår ut sin första blom i bärgets klyfta.
* * *
Finådrat vita dina fötter stiga
i böljestänk på atlasgröna hällen.
Kring skären klara morgontimmar tiga.
Din nakenhet, vars glans du själv blott såg,
slår ut sin unga kalk, och mot den höjas
med brus allt sveks symboler, våg bak våg.
O, strandlös brånads hav skall inom kort slå ring kring dig och lottlös kärleks vårar i dina lemmars skimmer vissna bort!
* * *
Linjen har ord för allt, språket är armt. Linjen din flickgestalt smekande varmt fäster på vita blad. Linjen din gåta ger. Ordet skall vittra ner, dött på sin rad.
* * *
Vad var min dikt? Av skärens lök en bård, i skrevan spirad, en lätt girland av ångbåtsrök, längs öde synrand virad, en våd på någon enslig strand av dyninglöddrets rosor, en stiltjestrimma, sträckt från land mot skeppens fjärran kosor.