* * *
Spanande kretsar en ensam lom.
Vidden är tom.
Sökande svävar min ensamma båt.
Vågens gråt
snyftar i natt mot stäven.
Spridde ej våren där uppe i land lövdoft kring strand, smög ej bland löven en blommande stig, trampad av dig, — det sloge så tungt ej mot stäven!
* * *
Säg, minns du, vi möttes en gång, vi två, i smyg på din hemgårds mark? Två bäckar, som ila mot slättens blå genom samma vajande park, två stigar i doftande vildmarksvärld, som smyga tillhopa i en, två speglande vikar av samma fjärd i sommaraftonens sken.
Och minns du, vi växlade loven och tro och byggde vår dröm om varann så högt, som på svindlande fästets bro den glimmande månen brann? Du minns det. Vi se våra svärmande år som skyar av vemod och sorg, som falnande rosor i gulnande snår kring vår lyckas grusade borg.
* * *
Längesen de tystnat, mina veka toner. Vårens anemoner blommat sista gången, forsen under spången inga silversträngar äger kvar. Men jag lever, lyssnar jämt till nya lutor, ser i nya rutor vita händer ansa rosorna, som kransa lyckans port. — Dit in jag aldrig drar.
* * *
Vindlös är natten.
Öde ligger vägen.
Tala jag ville,
men till vem, till vem?
Månljuset faller
som i någon sägen,
som på blomrabatten
kring ditt vita hem.