Månljuset faller.
Hela rymdens tystnad
dalar kring vägen,
där mitt steg dör bort.
Tala jag ville
ord om hjärtats lystnad
dess förbrunna lycka,
falnad inom kort.
Dig vill jag minnas.
Minnas, om jag kan det!
Du, som jag älskat,
bor du i min själ?
Du är alltför fjärran.
Här är döda landet.
Av din stämma minns jag
blott ett armt farväl.
Kanske den klingar
än i några dikter — —
Vindlös är natten.
Tomt är rymdens sken.
Tala jag ville — —
Döda världars vikter
pressa mitt hjärta
mot en bädd av sten.
En SÅNG OM KÄRLEKEN
Skymningstimmen.
På dynens ås låg fiskarbyns hotell,
i två mils krets det enda natthärbärget.
För trappan, lik en målning i pastell,
en grupp av buskar stod, med dynblom kransad.
En trädgård i sitt slag, — av stormen ansad —
vars murgrönsslinga är det gråa snärjet,
vars ros är röd konvolvelblom, som putar
ur mjällvit pudersand lik mandelstrutar
på julgransbordet mellan bomullsvåder.
Längst ut på stupet käckt en blomsteråder
av gullgul väppling lyste. — Nedanför
låg slätten.
Men mot dynens andra brant
det salta havet sina sjöar kör
och bryter larmande och grellt och grant.
Nu föll den första skymningen på plagen. En kylig kåre blåste opp i väster. För trappan körde bondbyns ekipagen: karosser, vurstar. Dagens skörd av gäster till trammen fraktades. Kring dyrfen, stranden, föll tystnad djup. Blott ebben sjöd i sanden.
Och kvällens blåa portar slogos opp för lätta dagrars svävande baner. Det rosenröda från ett dynbärgs topp i sakta glidning sjönk mot havet ner. Det silvergråa över himlaranden sig bredde likt en trånsjuk dikt, som sänder sin längtans svalor ut mot drömmens länder. Men hastigt höjdes över kust, som sov med blomsterrevor doftande på dynen och musselslingor utmed vattenbrynen, den ljumma nordsjökvällns baner av måv.
O färg, förtrollande, försåtligt fager! O alla aftondagrars aftondager! Vad du är olik hemlandskvällens klarhet, där allt är vithyllt, livlös underbarhet! En stelnad, genomskinlig rymd av snö med dis av frost kring molnets purpurö är aftonhimmeln där. Han fryser, speglar en jord, som kastat glädjens masker av, och utan ankar grund din längtan seglar i jäktad oro på hans vithets hav.
Måvdunklet är en florfin trollridå. Bakom den flydda år i blomning stå. Vi minnas händelser med solglans i och våra hjärtans vackra hemligheter och strofer våra ungdomsårs poeter ha bräddat med en evig poesi. Måvdunklet är en tjuserska, som hastar med snabba fjät till dagens vilorum. När bort hon flyktat, ljus kring havet kastar blott ebbens fräsande girland av skum.