Två liv.
Och dunklet gled längs dynerna och hann hotell verandans bräm av vildvinssnärjen. Mot träbarriären lutad, stod en man av blond och nordisk typ. Hans röst i färgen var lyckligt ljus. Han hade just bemött med en replik sin följeslagarinna och bidde svaret.
Hon.
Jag är trött, trött, trött på dessa aftnar med sitt skymningsfall, som lovar, vad det inte hålla kan. Jag reser söderut.
Han.
Jag norrut.
Hon.
Gott! så skiljas vi i dag i alla fall.
Han.
Du har mig ganska grundligt missförstått. Hör på: från dig, vid gud, jag skiljes ej! Jag slog blott an din egen rebusstil. Ditt nej, du vet, är ja, ditt ja är nej. Om alla jordens vägar, mil för mil, du satte hop och på den gatan gick ditt hela liv mot ständigt nya länder, jag följde dig ändå.