Jag seglar en morgon bland skären i ekan, lagd på slör, mot ljusa, oändliga mären, som vidgas utanför.
Och jag varsnar en kobb, som kallar
av strandis stängt i sin ring,
fast havet majblått svallar
och jublar runt omkring.
Den är mig ond att möta,
men jag stävar ändå dithän.
I bukten: flarn från en sköta.
På land: bara grus och sten.
Men skrevan är full av violer,
löften i havets vår
om vekhet och mildhet och godhet,
där bränningen tornhögt slår.
En kobb, där intet kan leva,
som trängtar till lycka och sol,
bär i skrovliga stupet en skreva
och i skrevan en bård av viol.
Klåvskär, Åland, maj 1913.
I vettskålen.
I.
Ett grågåsdrev drog susande förbi i morgonskymlet. Vettarna vid stranden för vågen krängde. Bleka vattenranden kröp hop av köld — en köld med vårdoft i. Aó! Aó! Aó! ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen. Det tystnade. Omkring mig natten teg. Blott längst i söder steg en ensam brännings ton ur djupen.
Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram en vingad vigg. För pipan sam vitmantlad, vårens furste, ejderhanen. I vit och stormnattsvart och alggrön glans han gled så stolt, som under fjällens krans på kvällsröd sjö den vilda svanen.