Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna av fällda ådor, stoppade med hö och vaggande sin arma ståt på viken. Aó! Aó! Aó! sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna på havets vidd och under molstill ö. Ur rusig skymnings riken han långsamt gled emot mitt skär — att dö.
II.
Och skottet föll. På spänstigt sträckta vingar flyr flock på flock av ädelt vilt till havs. Omkring mig dalar tystnad lik en gravs tidlösa ro. Kring bytet vattenringar slå ut en gloria av blekhyllt måv. En stund förgår. En bränning rullar dov. En stund ännu. Från närmsta strandhälls klåv albräckans rop kring havet klingar.
Jag rott min fångst i land och vilar, bidande på nya byten, medan dagern, glidande från öster, stryker havet med opal. På gryningsbleka viken stimma grisslorna och locka på varann som barn med visslorna i lek på lindor mellan snår av al.
De tumla, dyka, skiljas åt och skocka sig.
De likna leksaksbåtar, där de flocka sig,
och hela flottan styr till havs på skämt.
Men locket stiger, där den sakta fjärmar sig,
med ton av visa, med en klang, som närmar sig
en fjärran silverklockas klara klämt.
Jag lyssnar, lyssnar. Icke näktergalarna och icke trastarna i tysta dalarna en sådan fjärrblå ton av längtan höjt. Sin taltrast härma sommarnattspoeterna. Men skärens vår mig skänker hemligheterna han djupast dolt. De bo i grisslans flöjt.
Strolande dagar.
Vid arbetsbordet.
I vasen står en kvist av oxelrönn med grönvit, mäktig blomflock, mörka blad. En vårens krona över böckers rad han skimrar. Runt kring stugan brusar sjön.
Och stormen sjunger, sjunger. Överstrött med vita tuvor är mitt grönblå hav. I faret lysa prickar fackelrött mot skärens dok av mörkhyllt lav.