Långt ute.
Brandgula kobbar! Sjöar blå, störtande akter över! Rikare strängar att dallra på aldrig sången behöver.
Löddrets blommor på vågens kam
plockas av flygande byar.
På fästet, likt hjordar av betande lamm,
vandra ulliga skyar.
Kobbarna, täckta med brandgul lav,
stångas av svallet och döna,
men föröver vräker i kamp mitt hav
kring bådar, dunkel gröna,
och det bränner mot ören av snäckor och sand, som Adria skummar mot Lido. — — O visdom, bunden i böckers band, du är gjord att läggas åsido!
Det fattiga faret.
För stäven skiner ett kummel vitt. En nordprick, cinnoberröd, strör glans över vågornas tunga skritt mot kusten, trädlös och död.
Hur lyser ej varje klick av färg
i detta fattiga far!
Mot stålgrå flada bland fånggrå bärg,
lik en ökenväg, det drar.
Men brisen fläcker en skygardin, och solen målar en vik i gnistrande, prunkande ultramarin, som en sidenfanas flik.
En strand.