Längs den vita stranden vaggar skärens mattblå råg. Snäckströdd bottensanden skymlar under våg.
Ingen fot må stiga
hård på höterbäddens blom!
Strandens andar viga
här sin helgedom.
Ingen röst må skära
luftens glinder! Havets rymd
böljar nära, nära,
fast av disen skymd.
Ljusnar himlaranden,
ingen mast dess dallring stör.
Sunden mellan landen
ingen åra rör.
Ingen lugnet bräcker. Ensam här sen tusen år gamla vintern sträcker famnen mot sin vår.
Vindstilla.
Vindstilla, vindstilla!
Strö över synfältets rand
disen, som svinnande masterna höljer!
Sänk över kusten, som dyningen sköljer,
stämning från hägringens land!
Vindstilla, vindstilla!
Du är en vagga, som bär
havsdiktens kungsbarn på vilande mede.
Du är ett hägn och ett skyddande rede.
Andaktens altar du är.
Vindstilla, vindstilla,
virad kring glättade grund!
Före dig brisen och efter dig stormen!
Räck mig din degel! Den eviga formen
föds i en ljudlös sekund.
Stormnatt i havsbandet.