Mången gång vaknade Märit vid en kraftig duns alldeles i närheten av sitt huvud och kröp halvvaken in under täckets källarvalv för att undvika »bomben». Men när hon förstod, att det bara som vanligt var råttorna, låg hon i stället vaken en timme och väntade spänt på något litet och ludet, som kvickt skulle komma kilande över täcket. Det kom aldrig, men det kunde komma.
Till och med på dagen gjorde de sig påminta. Någon gång under en lektion kunde de höra ett skrapande i taket. Det var en råtta, som anmälde sig som intresserad åhörare.
Då kände sig Märit nästan smickrad över besöket, ty det är dock inte alla råttor här i världen, som fått sig ett kapitel av Selma Lagerlöf.
Men Sigrid, som var ett barn av sin fader och tyckte, att även den lärdaste råtta endast tär i mjölbingen, gick resolut upp på vinden och gjorde ett dödligt slut på dess vetgirighet.
Men nästa natt var den litterära balen lika livlig ändå i garderoben. Och Märit var därför ofta endast halvsövd, då hon på morgonen stack foten utanför täcket, som man gör det i ett kallt bad för att mäta temperaturen.
Sedan var det att komma i kläderna med fart, medan andedräkten överallt gick före likt en materialiserad astralkropp. Det kunde väl i all sin dar inte vara det förargliga självet, som gick omkring och spökade för att hämnas?
Vad det nu var, så ramlade det sömndrucket tillsammans med henne utför trappan till salen, där barnen huttrande och blåfrusna väntade kring vällingen. På den följde så lektion på lektion i det iskalla lektionsrummet, som först efter många övertalningar lät beveka sig till några graders högre temperatur. Så hade det nu gått i flere veckor i slöaste enformighet.
Hur hon än stretade emot, lade sig denna slöhet förlamande över både henne och barnen. Kvasten var inte längre ny. Den började lämna sopor här och där i vrårna. Det nya schemat var också redan gammalt. Vad har man för glädje av en reform, som gått igenom, då man hör till oppositionen?
För var dag återvände hon verkligen ett steg närmare till »naturen». Hon kände en allt starkare förståelse för gårdens kor, som feta och skinande dag efter dag tåligt idisslade åt sina fyra magar. Och vem kunde ha anat bara för en månad sedan, att hönsen hade en så intressant psyke?
Hos många av hönorna fann Märit likheter med sina bekanta. Där var en liten mager höna, som såg ut att ha pingsné och som alltid sprang och vaktade och schasade de andra. Det var hennes föreståndarinna. Och den stora granna Leghornstuppen, för vilken alla hönorna döende vände sina vitögon ut och in, det var »Den store läraren», för vilken alla flickorna, även de världsligaste, valde kristendom.