TILL ELIAS LÖNNROTS MINNE.
Elias Lönnrots lefnadsdag är afslutad. Den var lång, men hade den varit än aldrig så lång, skulle vi likväl önskat, att den räckt ännu längre: så kär var han oss, så svårt hade vi att tänka oss skilsmessan från honom. Men det tillkom ej oss att bestämma hans lifslängd, och vi mottaga med ödmjukhet den Allsmäktiges domslut. Vi sakna honom, men klaga ej. Vi äro nedstämda, men sörja ej. Vi äro bedröfvade, men knota ej. Vi tacka Gud, som låtit en så rikt begåfvad, så ädel och så kärleksfull man födas till ett barn af det finska folket och unnat honom ett så långt, verksamt lif till vårt bästa. Lika litet som den enskilde individen, lefver ett folk af bröd allena. Redan den unge konung Salomo bad i forntiden, att Herren ville förläna honom icke rikedom och verldsliga egodelar, utan "ett förståndigt hjerta". Förstånd och snille äro i vår tid likaså nödvändiga som i Salomos dagar och äfven likaså sällsynta; de äro den största gåfva, den enskilde och genom honom hela hans folk kan erhålla. Lyckligt det folk, som till siare och skalder egt män, sådane som Runeberg och Lönnrot!
Liksom Runebergs, så var Lönnrots lefnadslopp i yttre afseende föga skiftesrikt. Han föddes i ett torftigt hem,[1] sattes i skola, led brist men vann kunskaper, blef student, lifnärde sig med konditionerande, aflade sina lärdomsprof på ett tillfredsställande, om också icke lysande sätt, fick tjenst och skötte den otadeligt. Se der nästan alltsammans! För att vara ett lif, tillhörigt folkets störste man, vore väl detta på förvånande händelser, halsbrytande företag och stormiga själsskakningar blottade lefnadslopp att anses temligen fattigt, såvida ej denne hjeltes bragder varit af andlig art, af den art som manar minnestecknaren att för sin framställning söka det intresseväckande på helt andra områden än de nyssomnämda.
Vid tidpunkten för Lönnrots första uppträdande på den fosterländska literaturens mark, d.v.s. år 1830 eller ett par år tidigare, var finska språket så föga uppodladt, att det nuvarande slägtet väl knappast förmår göra sig någon föreställning om dess literära armod och dess ringa betydelse för samhällslifvet. Bibelöfversättningen oberäknad, bestod den finska literaturen då för tiden af psalmboken, ett par predikosamlingar. "Sionin virret" ("Zionssånger"), "Hunajan pisarat" ("Honungsdroppar"), "Ilolaulu Jesuksesta" ("Glädjesång om Jesus") och några andra skrifter af samma slag. Något annat än andlig literatur fans knapt till namnet. Sålunda existerade icke något historiskt arbete utom "Ajantiedot" (den korta krönikan främst i psalmboken), icke någon resebeskrifning utom Bunyans "Kristityn vaellus" ("En kristens resa"), icke något arbete af politiskt innehåll utom "Europan valdakundain tasavoiman vaarasta",[2] icke något naturvetenskapligt arbete utom Frosteri "Hyödyllinen huvitus luomisen töistä" ("Nyttigt tidsfördrif om skapelsens verk"), icke något dramatiskt verk utom "Höga visan" och intet modernt skaldförsök utom "Arkkiveisut" (godtköpsvisor). Lagboken var visserligen öfversatt till finskan, om också mycket otillfredsställande, och derutöfver öfversattes väl äfven en del författningar; men i embetsväg användes finskan endast i debetsedlarna och de grekisk-ortodoxe presternas prestbetyg. Undervisning på finska meddelades endast vid läsförhör och i skriftskolan, och af läroböcker funnos endast abc-boken och katekesen. Den enda ledningen i räkenkonsten erbjöd den i abc-boken intagna multiplikationstabellen, och först år 1839 utgaf just Lönnrot i sin "Mehiläinen" den första metodiskt uppstälda anvisning för "de fyra vanligaste räknesätten". Geografins första grunder offentliggjorde v. Becker i sin veckotidning "Turun Wiikkosanomat", och den första karta med ortnamn på finska var en liten, plumpt gjord, i Stockholm tryckt sådan öfver Europa, som utdelades med andra årgången af detta blad. Tidningar hade ingen dristat sig att utgifva, allt sedan Lizelius år 1776 misslyckats med sitt blad "Tietosanomat", hvilket lefde endast ett halft år, tills v. Becker år 1820 begynte utgifva ofvannämda veckoblad. Först så sent som år 1829 började "Oulun Wiikkosanomia" och år 1833 "Sanansaattaja Wiipurista" utkomma.
Sålunda var finska språket vid Lönnrots första uppträdande lik en ouppbruten vildmark på alla andra områden än det andliga, och till och med en så entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina drömmar om att kunna uträtta någonting för modersmålet intagits af ej ringa betänkligheter; så djup var den öfverallt rådande tystnaden och så stor bristen på högre ideella sträfvanden. Denna tystnad var likväl ej dödens. De djupa ledens brist på bildning och omöjligheten för dem att komma sig till den på annat sätt än genom svenska språkets förmedling begynte likväl småningom kännas tryckande för folket sjelft och det egna språkets tillbakasatta ställning förekomma detsamma förnedrande och onaturligt. Äfven hos de mera framstående af allmogeklassen väckte dessa missförhållanden bittra känslor. Detta synes t. ex. af Paavo Korhonens sång "Om finska språket", skrifven mot slutet af tretiotalet, i hvilken han yrkar på detta språks uppodling och användning såsom embets- och domstolsspråk.
Folket i sin helhet var således ännu ej andligen dödt. Äfven andra förebud och försök förekommo kort innan Lönnrots uppträdande eller samtidigt med detta, hvilka å andra sidan voro egnade att upplifva ynglingens förhoppningar med afseende å modersmålets studerande och odling. Arvidsson hade gjort sina kraftiga uttalanden till förmån för den finska nationaliteten, v. Becker utgifvit ett finskt veckoblad med större framgång än någon före honom, Gottlund i Upsala (år 1818) offentliggjort en samling finska ordspråk jemte latinsk öfversättning och sedermera under de derpå följande åren inför den svenska allmänheten tagit i Sverige (Vermland) bosatte finnars nationalitet i försvar, v. Schröter blifvit så intagen af våra runor, att han till tyskan öfversatt en hel del af dem. Vidare hade Judén och Renvall (den senare till en början i Mnemosyne) redan hunnit undersöka finska språkets prosodiska egenskaper, och Ignatius, Frosterus och Helenius utgifva hvar sin särskilda samling psalmförsök, i hvilka nämnda undersökningars resultat på ett mer eller mindre lyckadt sätt tillämpats. Dessutom hade v. Becker, på den tiden Lönnrot var student, till trycket befordrat sin länge under arbete vordna finska grammatik, genom hvilken forskningen i det finska språket tog ett jättesteg (enligt Lönnrots yttrande "ett sjumila steg") framåt, och Renvall två år senare utgifvit sin ordbok, hvilken i sitt slag utgjorde ett lika stort framsteg som v. Beckers språklära i sitt. Äfven hade Sjögren vid denna tid begifvit sig på sin långa forskningsresa, om hvilken då och då anlände underrättelser och som Lönnrot och några andra torde hafva följt med intresse. Men i främsta rummet hade Topelius d.ä. med sina från folkets läppar upptecknade runor visat, hvarifrån hörnstenarne och grunden borde tagas icke endast för poesin, utan för hela literaturen i detta ords rätta betydelse.
Sålunda erbjödo då våra literära förhållanden äfven några hugneliga och direkt uppmuntrande sidor. Voro ej v. Becker, Renvall och Sjögren sådane forskare och skriftställare, i hvilkas fotspår en yngling, som kände sig vara i besittning af förmåga, fann sig manad att träda? Och de der psalmdiktarne, uppeggade ej också deras arbeten honom, som allt ifrån sin späda barndom hört sjungas och läst hundratals godtköpsvisor, att pröfva sina krafter i jemnbredd med dem eller att kanske öfverträffa dem? Att Lönnrot af desse mäns verksamhet mottagit sådana väckelser är så mycket säkrare som han sedan i sina mannaår, om ock delvis ett halft århundrade senare, på ett så storslaget sätt både såsom ordboks- och psalmförfattare, förverkligade sina ungdomsplaner och förhoppningar och äfven såsom språkforskare både på det inhemska språkets och på de dermed beslägtade språkens områden svingade sig upp till v. Beckers och Sjögrens jemnlike.
Men närmast och främst lockade honom Topelii spår, och det var i dem v. Becker ifrigt uppmanade honom att träda. "Utom desse två män", yttrar han sjelf, "låge kanske Kalevala-runorna ännu fördolda, ty hvem hade väl utan Topelii anvisning hittat på att ge sig af och uppleta dem i ryska Karelen, eller hvem kunnat komma på tanken att hopfoga dem till ett helt, såvida ej v. Beckers försök ledt honom på tråden?" Härmed syftar Lönnrot (i företalet till 2:a uppl. af Kalevala, pag. II) på en längre uppsats af v. Becker i andra årgången af "Turun Wiikkosanomat" med titeln: "Om Wäinämöinen", i hvilken denne af de runor, han sjelf och andra upptecknat, söker sammanställa denne hufvudhjeltes i våra episka sånger lefnadssaga. Synbarligen har denna uppsats för Lönnrot, när han skref sin första afhandling "De Väinämöine" (1827), hvilken han uppger sig (i 1:a uppl. af Kalevala, pag. III) hafva utarbetat "med ledning af v. Becker", tjenat ej allenast som förebild, utan äfven till en stor del såsom densammas källa. Beckers tanke att af de redan tillgängliga sångerna sammanställa Wäinämöinens lefnadssaga bör således anses vara embryot till Kalevala-idéen, en idé, som först senare tyckes ha upprunnit för Lönnrot, sedan han redan länge förut hyst den åsigt, "att af sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen samt våra andra minnesvärda förfäder kanske funnes så rikligt, att till och med längre berättelser om deras hjeltebragder kunde af dem sammansättas". De spridda episka sångernas ordnande till smärre hjeltedikter var sålunda ett till sin tanke färdigt faktum, och härifrån var sedan endast ett enda, om också nog djerft och stort steg till idéen, att dessa små-epos vore att anses för delar eller episoder af ett stort helt folkepos.
Men jag har ju, under det jag velat påvisa hvilken andel Topelius hade i att leda Lönnrot in på folkdiktningens område och v. Becker i hans förfaringssätt vid de episka sångernas ordnande, hunnit alltför långt i förväg. Låtom oss derför återgå till framställningens början.
Den tanken, att de sånger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde på dess läppar — den s. k. folkdikten — borde tagas vara på och utgifvas, var icke ny ens vid tiden för Lönnrots framträdande. Redan femtio år tidigare hade Porthan och hans män, af hvilka Ganander var den främste, begynt uppsamla folkdikter. De tyckas likväl för det mesta fäst afseende endast vid trollsångerna, och att döma af den till sitt omfång icke obetydliga "Mytologi", Ganander utgaf, synes han hafva känt ett stort antal sådana. Men de episka sångerna voro till den grad sammanblandade med trollsångerna, att ej heller de kunde bli dessa forskare obekanta, om ock de ej förutsågo deras stora betydelse. Folkvisorna eller de lyriska dikterna deremot tyckas de ej hafva tillagt något synnerligt värde. Men deras efterföljare i detta århundrades början försmådde ej heller dessa, utan togo till vara allt, hvad de hörde från folkets mun.