Folkdiktningens värde hade nemligen nu betydligt stigit. Ganander och Porthan hade ansett henne endast för en källa till kännedom om förfädernas hedniska trosföreställningar. Nu begynte hon betraktas från den vaknande nationalitetsidéens synpunkt. Man hade begynt uppsöka och samla folkdiktens alster äfven hos andra folk. Macpherson hade med sina gaeliska sånger väckt en till och med alltför stor uppmärksamhet, de serbiska sånger, Vuk Stepanovitsch samlat, ansågos ej kunna nog beundras, och de svenska folkvisor, Afzelius utgifvit, förtjuste sinnen och uppvärmde hjertan äfven på denna sidan om Bottenhafvet. Härtill kom att man begynte tillägga folkdikten ett högre värde äfven i estetiskt hänseende. Såväl de omnämda som andra samlingar af folkdikter bekräftade — man insåg det nu — det berättigade i de loford, Herder i sin bok "Stimmen der Völker in Liedern" egnat folksången. Den blomma, som växer i skogens djup eller på åkerrenen, sade mången nu, är ofta till färg och form skönare och doftar härligare än den, som uppdrages af trädgårdsmästaren, om också den senare är mera prunkande, frodigare och fylligare.

Under dessa förhållanden kan det ej förvåna, att ett så mottagligt och varmt sinne som Lönnrots helt och hållet lät sig hänföras af folkdiktningen. Efter aflagd kandidatexamen tog han renseln på ryggen och begaf sig på en fotvandring, afsedd enkom för samlandet af folksång. Han besökte de trakter, Topelius anvisat honom, och hvad han der fann, det veta vi. Första gången (år 1828) genomvandrade han det område af Karelen, som hör till Kuopio län; andra gången (år 1831) utsträckte han sin färd längre norrut, till trakterna af Kajana. Afkastningen af dessa färder utgjorde fyra smärre häften, utgifna under den gemensamma titeln "Kantele", i hvilka de skilda diktslagen, de episkt-mytiska och de lyriska, ännu äro sammanblandade.[3] Under sin tredje färd (år 1832) utsträckte han sitt insamlingsarbete i finska Karelen till Repola, bortom finsk-ryska gränsen. Deremellan egnade han också sina medicinska studier en sådan omsorg, att han redan år 1830 kunde aflägga kandidat- och år 1832 licentiatexamen, vid hvilket sistnämnda års promotion han mottog doktorshatten. Samma år ville det sig så lyckligt, att provincialläkartjensten i Kajana blef ledig. Lönnrot lyckades bli förordnad att till en början sköta denna tjenst som vikarie, och blef sedermera ett år derefter utnämnd till ordinarie provincialläkare i distriktet. Sålunda hade han då med ens så godt som nått målet för sina önskningar: han befann sig nu midt uppe i sångens förlofvade land och just hans befattning ålade honom att lefva och röra sig bland allmogen. Detta gjorde han också träget, främst på tjenstens vägnar, men äfven för att samla sånger. För detta ändamål uppger han sig under åren före utgifvandet af Kalevala i dess första upplaga äfven hafva gjort fyra resor till ryska Karelen.

Sålunda kunde Kalevala snart se dagen. Företalet till denna nationaldikt är dagtecknadt den 28 februari 1835.

Med hänsyn till den snabbhet, hvarmed Lönnrot på den tiden tyckes hafva arbetat, och då vi veta att de lyriska sångerna voro ojemförligt lättare att ordna än de episka hade varit, förefaller det oss till en början förvånande, att ej Kanteletar följde snarare på Kalevala, ty antalet upptecknade lyriska sånger torde hafva varit mångfaldigt större än de episka sångernas och trollsångernas, hvilka samlaren endast erhöll af sällsynte här och der boende runosångare, medan deremot i det närmaste hvarannan qvinna i goda sångtrakter kunde för honom sjunga lyriska sånger. Denna vår förvåning förskingras dock, när vi erinra oss, att Lönnrot redan året derpå vidtog med en literär verksamhet af helt annat slag, nemligen med utgifvandet af en månadsskrift. Af "Mehiläinen" — detta var skriftens namn — utkom visserligen blott ett tryckark i månaden, men för en redaktör, som befann sig i statens tjenst och ej kunde påräkna biträde af andre, gaf äfven det lilla månadshäftets periodiska utgifvande rätt mycket arbete, så mycket mer som bladets trycknings- och utgifningsort var Uleåborg, dit postgång från Kajana fans blott en gång i veckan. Härtill kommer att Lönnrot från och med slutet af år 1836 företog en längre resa till Lappland, under hvilken en mera omfattande språkforskning tyckes ha afledt hans verksamhet från det uteslutande upptecknandet af sånger. Detta var skälet till att Kanteletar utkom först fem år senare än Kalevala eller år 1840, men då också fullständigt i tre delar inom ett år; första delen till Universitetets 200:åriga jubelfest, vid hvilken äfven Lönnrot var närvarande.[4]

Såsom en skörd vid sidan af de episka sångerna inhöstas vanligen ordspråk och gåtor, och af sådana hade en ofantlig mängd äfven hopats hos Lönnrot.

* * * * *

Här afslutas den förra och vigtigaste hälften af Lönnrots lif och verksamhet, betydelsefullast derför, att han under denna period lyckats i ljuset framdraga dessa oss så oändligt dyrbara runoskatter.

Så dyrbara? och ännu: så oändligt dyrbara? Har då folkdiktningen verkligen ett så högt värde som det ofta upprepas? Otvifvelaktigt, åtminstone så vidt det gäller vårt folk. Ingen hade för verlden tolkat våra känslor, ingen sjungit om vår sorg och saknad, fröjd och gamman. Ingen hade sökt teckna våra ideal af mannen, qvinnan, krigets hjelte, modern, familjelifvet m.m.d. Ingen hade ännu lyckats i någon som helst metrisk form handhafva finska språket på ett tillfredsställande, än mindre på ett konstnärligt sätt. Nu uppdykte våra folkdikter, och i dem fans allt, som hittills saknats, och det i den skönaste form och det rikhaltigaste urval. Först nu begynte det finska folket kunna skåda sitt andliga jag, först nu älska sitt eget språk, detta språk, som man sagt vara så rått, att intet upphöjdare kunde dermed bringas till uttryck, och så otympligt, att det ej kunde begagnas i något slags metrisk form, men som nu framträdde i folkdiktningen såsom det smidigaste, det mest regelbundna och det mest klangfulla uttryck för sången. Också har folkdiktningen knapt nog i något folks literatur haft en så stor betydelse som i vår. Hos de flesta andra folk är den episka folkdiktens språk föråldradt, och denna diktart är sålunda tillgänglig endast för de lärde, hvilka allena äro i stånd att njuta af densamma; de lyriska sångerna åter förekomma oftast i dialektklädnad och äro bristfälliga till formen eller obetydliga till innehållet. Vår folkdiktning, sådan hon uppträder i Kalevala och Kanteletar, är deremot såsom hade hon utgått ur sin diktares hand den dag som är; allt är i henne klart, allt tillgängligt för en och hvar, allt tjusar hög och låg. Kalevala och Kanteletar utgöra ej endast vår poesis uråldriga hörnstenar, de höra till vår egentliga, samtida literatur såsom dess hitintills och sannolikt för en lång framtid bästa alster.

Här torde rätta stället vara att beröra en omständighet, som är af stor vigt, när fråga är om runorna och Lönnrot. Vi mena Lönnrots ställning gent emot runorna.

Har Lönnrot omarbetat runorna och tillagt någonting eller med något som helst bidragit till att gifva dem den form och drägt, i hvilka de sågo dagen? De afvikelser, han vid redigeringen af dem tillät sig med afseende å det språk, d.v.s. det ostfinska, på hvilket de ursprungligen voro affattade, äro så allmänt kända, att de väl ej behöfva här omnämnas. De voro nemligen endast fonetiska eller kanske hellre ortografiska, och dermed afsåg han endast att bringa runornas yttre drägt i närmare öfverensstämmelse med vårt skriftspråk, en uppgift som han också på ett särdeles lyckligt sätt löst. Härom lönar det således ej att vidare orda. Det samma gäller om hvad Lönnrot gjort vid de lyriska sångernas redaktion, ty det är klart, att utgifvaren endast behöft ordna dem efter innehållet. Annorlunda gestaltar sig Lönnrots förhållande till de episka sångerna eller Kalevala, och här blir frågan, tydligt och utan omsvep uttalad: hvad är i Kalevala ursprungligt, och hvad är Lönnrots verk? Ursprungliga äro alla eller nästan alla verser (versrader). De verser — oberäknadt sådana inledningsord som t. ex. "Sanoi vanha Wäinämöinen", "Siitä lieto Lemminkäinen" o. dyl. — hvilka Lönnrot eller kanske redan någon runosamlare bifogat runorna, har kännaren lätt att urskilja från dem, de verklige runosångarne sjungit. Verserna äro således, på några få undantag när, i det skick folket sjungit dem; den ordning deremot, i hvilken verserna nu befinna sig, är Lönnrots verk. Man må dock ej missförstå detta uttalande. I Kalevala finnas långa runoserier, hvilka ej beredt utgifvaren någon vidare möda än att af talrika varianter sammanställa de bästa ställena. Af detta slag äro alla troll- och bröllopssångerna samt de lyriska partierna. En betydligt större möda beredde honom de egentliga episka sångerna. I dem måste berättelsen rätt ofta "sammanväfvas" (Lönnrots eget uttryck) af oräkneliga små sångfragment och den genomgående tråden deri, efter en sorgfällig pröfning af de skilde sångarnes sins emellan stridiga uppgifter, gifvas en riktning, som tycktes utgifvaren bäst med hänsyn till det hela. Sålunda uppstodo de delar af det stora epos, hvilka vi benämna episoder, eller de små epopéer, i hvilka antingen en enda händelse eller en ende hjelte utgör den episka sångens föremål. Eller rättare, de uppstodo icke, utan återuppstodo, d.v.s. de sammanfogades till den helhet, i hvilken de af folket uppfattats och sjungits innan de under tidernas lopp splittrats sönder. Må det tillåtas mig att för Lönnrots tillgörande i afseende på runornas sammanställning hemta en liknelse från ett annat konstområde. Lönnrot förfor härvid såsom en konstnär, hvilken gjort ett rikt fynd af forntida mosaikarbeten, hvilka blott i vissa delar äro bibehållna, men för det mesta ligga för hans fötter, sönderslagna i bitar. Konstnären känner inom sig lusten och förmågan att försätta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar sig till den dem inneboende idéen och formen, och nu ger han sig till att af styckena sammanställa ett helt, och afstår ej från företaget, innan bild efter bild står der fullfärdig.