Dylika i sitt ursprungliga skick återstälda enskilda mosaikarbeten äro episoderna i det nuvarande Kalevala. Och dessa eller de små epopéerna äro de enda episka skapelser, hvilka de bäste runosångarne tyckas hafva ansett för något enhetligt och helt för sig. Om en större enhet hade de ej någon aning. Episodernas sammanställning till ett större helt d.v.s. till vårt nuvarande Kalevala är ensamt och uteslutande Lönnrots verk. Här är ej rätta platsen att afgöra, huruvida denna sammanställning var nödig och om den episka dikten derpå vunnit eller ej. Jag för min del skulle tycka lika mycket om de ursprungliga små-epopéerna som om Kalevala, men att detta ej är flertalets smak, vet jag äfven. Och det lär väl ej heller kunna förnekas, att Kalevala i sin nuvarande form är ett likaså helgjutet epos som många andra dylika skapelser, och vi måste beundra den blotta konstnärliga instinkt, med hvilken Lönnrot fogat små-epopéerna (episoderna) tillsamman. Ty till all lycka voro de estetiska teorierna honom fullkomligt obekanta.

Denna sistnämda omständighet erhåller stor vigt i och för besvarandet af frågan: var Lönnrot berättigad först och främst att sammanflicka de skilda sångerna och episoderna, och sedan till det ännu djerfvare steget, att sammanställa dessa af folket diktade mindre epopéer till ett enda stort epos?

Inför denna fråga har mången af Kalevalas och Lönnrots vänner bäfvat, men Lönnrot sjelf deremot aldrig. Sin tanke härom har han uttalat i en på svenska språket skrifven uppsats (Literaturbladet 1849, s. 16) om andra redaktionen af Kalevala, ur hvilken jag här meddelar det väsendtligaste. "Den ordning", säger han, "i hvilken runosångarene sjelfve sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilta runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta sångare högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene sångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarene enskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor, dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad om att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna runorna eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runans ord: itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi d.v.s. jag ansåg mig för en sångare, lika god som de sjelfva."[5]

Se der ett likaså klart som afgörande svar på frågan, med hvilken rättighet Lönnrot sammanväfde först episoderna af Kalevala och sedan förenade dessa till ett stort helt. Han stälde sig i bredd med runosångarne, och deri handlade han fullkomligt riktigt. Han var till sinnelagets enkelhet eller så att säga i andlig oskuld deras jemlike; estetiska förutsättningar besvärade honom lika litet som dem. Han var visserligen ingen alstrande skald. Men äfven detta var en fördel, ty sålunda undgick han såväl frestelsen att inlägga någonting eget i runorna som misstanken att hafva gjort detta. Men å andra sidan hade han ett fullt ut lika utbildadt gehör och ett lika fint skönhetssinne som de bäste runosångarne. Härtill kommer, att han var i besittning, och till ännu i skriftlig besittning, af en vida större samling runor än någon annan runokännare. Med full rätt kunde han således företaga sig, äfven han, att uppställa runorna i någon slags följd, och resultatet häraf är Kalevala! Vi ega alla samma rättighet. Vi kunna upplösa Kalevala i små epopéer och godtyckligt sönderdela dess skilda ställen. Endast Marsyas' och Zoilos' skuggor varna oss för ett sådant försök!

Kalevalas framträdande tyckes till en början ej hafva framkallat någon entusiasm eller förorsakat någon större väckelse på det literära området. Inom den bildade klassen i vårt land funnos då ännu ytterst få fullt mäktige det finska språket, och endast sådane kunna njuta af Kalevalas läsning. Att bland våra bildade män äfven funnos dem, som ansågo runornas sammanställande till ett enda epos för ett dumdristigt och löjligt företag, är bekant. Först sedan Castréns för sin tid lyckade öfversättning af Kalevala år 1841 sett dagen, kunde en större läsarekrets här hemma och en och annan nyfiken forskare äfven i utlandet göra bekantskap med detta epos. Med stöd af denna öfversättning gjorde Robert Tengström ett första försök i hemlandet att tolka idéen i Kalevala, och uttalade i en afhandling derom (Fosterländskt Album I, 1845) åsigter, hvilka ännu ega värde, bland andra äfven den, att kampen om Sampo är den hjeltebragd, som besjunges i detta epos och hvilken utgör dess egentliga medelpunkt. Genom Castréns öfversättning lärde äfven J. Grimm känna Kalevala. Han skref deröfver en omfattande studie (i den af Hoefer utgifna "Zeitschrift für die Wissenschaft der Sprache" B. I, 1846), som kort derefter här hos oss utkom i svensk öfversättning (Fosterl. Album II). Hans betydande uttalande anvisade Kalevala den plats bland andra de bästa folkepopéer, der denna dikt sedermera endast ytterligare befästats. Samme ädle vetenskapsman var äfven den förste, som tillerkände våra Ordspråk deras rätta värde.

* * * * *

Lönnrot var vid den tiden, då han af trycket utgaf Gåtorna, d.v.s. det sista från folkets läppar uppsamlade större literära verket, endast fyrtio år gammal. Redan då hade han kunnat dö eller kunnat lägga armarna i kors, och hade likväl fullgjort ett verk, sådant som ännu ingen finsk man mäktat med. Till all lycka dog han ej och lade ej heller armarne i kors. Honom hade ännu förunnats en mycket lång arbetsdag till den tid han redan förlefvat, och allena det arbete, han utförde under sitt lifs senare hälft, vore tillräckligt att utgöra en vanlig skriftställares hela lifsgerning.

Lyckligt var det för Lönnrot, men ännu lyckligare för den finska literaturen att han vid den tiden eller från och med början af år 1844 erhöll tjenstledighet för ej mindre än fem år och dertill en tjenstledighet, under hvilken han uppbar hela sin lön, och arvodet till vikarien erlades af statsmedel. Sålunda hade äfven styrelsen funnit hans verksamhet åtminstone "nyttig".

Nu grep han sig också an med arbeten och resor. Redan åren 1836 och 1837 hade han för första gången berört det lappska språkområdet. Åren 1841 och 1842 genomreste han i sällskap med Castrén alla tre Lappmarkerna ända till Arkangelsk, der han skildes vid sin reskamrat för att ej mera någonsin här i lifvet återse honom.[6] Härifrån styrde Lönnrot sin kosa söder ut och tillbragte sistnämde års sommar uti Vepsernas land i Olonetska guvernementet. Nu, sedan han fått den långa tjenstledigheten, begaf han sig till Ingermanland, Estland och Livland, under hvilken resa hans insigter och synkrets naturligtvis betydligt vidgades. Såsom frukter af dessa resor utgaf han vid skilda tider värderika arbeten öfver Vepsernes språk och Enare-Lappska dialekten, för hvilka en redogörelse här dock ej kan få rum. Derförinnan hade han i tidskriften "Suomi" offentliggjort en omfattande och grundlig undersökning af vårt eget språk, deri han såväl på ljud- som böjningslärans områden meddelar en mängd nya iakttagelser, hvilka omedelbart kommo skriftspråket till godo och senare tillämpats i språklärorna. Lönnrots öfriga förtjenster hafva på sätt och vis undanskymt hans förtjenster såsom språkforskare. Jemförd med andra finska språkforskare före Castrén står han så högt, att de ej på långt när kunna mäta sig med honom. Hans språkliga vetande grundade sig på de gamla latinska och grekiska språken, i hvilka han egde grundliga insigter. På äldre dagar lärde han äfven känna den allmänna filologins grundsatser ur tysken Beckers en tid högt uppskattade verk "Organism der Sprache" och Diefenbachs arbeten. Härtill kommo de nyss nämda vestfinska språken, hvilka han kände mycket väl. Tyska och ryska både talade och skref han, om också ej felfritt, i sin yngre mannaålder, men glömde dem sedan på gamla dagar. Hans föregångare bland finska språkforskare egde en långt mindre omfattande synkrets.

På tal om Lönnrot som språkforskare må jag med detsamma äfven omnämna hans Lexikon, som visserligen såg dagen mycket senare, men på hvilken han arbetat troligen redan vid tiden för sin flyttning till Kajana. Det i runorna samt i nordöstra Finlands och ryska Karelens dialekter förefunna ordförrådet, som till en icke ringa del var främmande för det öfriga Finland och sålunda ej ingått i Renvalls för öfrigt förträffliga ordbok, uppfordrade honom naturligtvis till detta arbete. Också var lexikonet redan så tidigt som år 1849 så långt hunnet, att han då ämnade begynna dess tryckning (se bref till Rabbe 24/3 1849). Det hade varit stor skada, om denna afsigt satts i verket, ty otvifvelaktigt ökades ordförrådet allt mer ju längre tid ordboken var under arbete. Dock fick han ej någonsin detta verk sådant, att det hade tillfredsstält honom sjelf. Materialets rikhaltighet tvang honom att vid dess bearbetande anlita andras biträde, och dessa egde troligen ej fullt den för ett sådant arbete nödiga insigten och förmågan. Också ansåg Lönnrot sjelf sin finsk-svenska ordbok endast som en materialsamling, af hvilken i framtiden någon annan kunde utarbeta ett verkligen vetenskapligt lexikon.