Tanken på en omgestaltning af Kalevala hade sannolikt redan i början af fyrtiotalet gått upp för Lönnrot. Nya fragmenter af de episka sångerna hade tid efter annan yppats, och när nu D. E. D. Europaeus från och med år 1845 med Kajana till utgångspunkt i och för runosamling utsträckte sina färder ända till sjön Onega och Hvita hafvet, kommo stora skatter, bland annat hela Kullervo-episoden, ännu fram i dagen. Ute på runosamling voro äfven andre, hvilkas resor, i likhet med Europaei, Finska Literatursällskapet, som numera kommit i en bättre ekonomisk ställning, till största delen bekostade. Deras skörd var ej heller obetydlig. Lönnrot sjelf kunde nu sitta i lugn uti Kajana och sammanfoga och ordna, hvad de yngre tillsände honom. På våren 1849 fick han det svåra arbetet färdigt, och samma år utkom den nya redaktionen af Kalevala. Hennes företräden framom den äldre upplagan äro så kända, att om dem här ej behöfver ordas, äfven i fall tid och tillfälle medgåfve detta.

I sammanhang med Kalevala vill jag äfven taga Trollsångerna till tals. Af dessa hade hopat sig en så stor mängd, att de ej alla fingo rum i Kalevala. De måste således utgifvas särskildt för sig, och till all lycka hann Lönnrot äfven dermed, ehuru först på sin ålderdom. Om den finska magin och sjukdomars botande medels trollord hade han redan långt tidigare uttalat sina åsigter; detta gjorde han i sin år 1832 för medicinedoktors grad utgifna afhandling "Om Finnarnes magiska medicin", hvilken han tio år senare i omarbetad form ånyo offentliggjorde i Finska Läkaresällskapets tidskrift. Magin i äldre tider, och ännu för omkring fyrtio år sedan i ryska Karelen, bestod ej af detta meningslösa mumlande och dessa vidskepliga konster, med hvilka kringstrykande qvacksalfvare, gällare och zigenare nu lura lättroget folk. Trollkarlen var en "siare", en verklig schaman, en af traktens skarpsinnigaste män och som tillika stod högt i sedligt afseende. Det är bekant, att blotta personligheten såväl hos en aktad läkare som en själasörjare stundom inverkar genom den sjukes sinne tillika på dennes kroppsliga befinnande. Den finske schamanen var på en gång läkare och ett slags prest. Med sitt blotta väsen inverkade han förmånligt på den sjuke, som i honom såg en person ädlare än han sjelf. När härtill kommo de med öfvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk inspiration och i en språkligt anslående form blottade sjukdomens orsaker eller "ursprung" och sedan bortbesvuro den från den sjuke, så är det förklarligt, att denne rätt ofta blef lugnare till sinnes och att detta rätt ofta förmådde äfven stilla den kroppsliga smärtan. Påtagligen är just detta afsigten i mången trollsång. När det t. ex. i "eldens ord" en hel lång versserie igenom talas om rimfrost, köld och is, så flägtar från orden likasom kyla på den sjuke och den, om ock endast andliga förnimmelsen häraf afsvalar äfven kroppen. — I denna riktning går Lönnrots åsigt om sjukdomars botande medels trollord, och en hvar, som sett en verklig schaman utöfva sin konst, medger gerna att Lönnrots tanke är riktig.

Tjenstledighetens sköna dagar togo slut den 31 december 1848. Under denna tid hade han fått andra editionen af Kalevala i det närmaste afslutad och lexikonet nära nog i tryckfärdigt skick, undersökt de beslägtade språken söder om Finska viken, äfvensom utgifvit Paavo Korhonens dikter och en svensk-finsk-tysk tolk. I handskrift förefans äfven ett "Lukemisto" ("Läsebok") benämdt arbete, som var afsedt att bli ett slags finsk antologi, men hvars tryckning sedan ej blef af. Men detta oaktadt hade Lönnrot dock ej på långt när gjort allt hvad han ämnat; han hoppades, sedan den finsk-svenska ordboken blifvid färdig, ännu hinna med en svensk-finsk ordbok, en fullständig finsk mytologi, en komparativ grammatik öfver de finska, estniska, vepsiska och lappska språken, m. m. Tillika hade han under den långa tjenstledigheten blifvit främmande för de till läkaryrket hörande åliggandena. I följd häraf tog han ett raskt steg. Han insände till vederbörlig ort en ansökan, i hvilken han anhöll, att honom måtte beviljas afsked från tjensten och med detsamma en sådan lifstidspension att han ostördt kunde egna sin tid åt de nyssnämda arbetena. Till denna ansökan bifogade generaldirektören ett varmt förord och äfven kejserliga Senaten tillstyrkte bifall till ansökningen, men från högsta ort kom ett afslag, hvilket synes ha grundat sig på generalguvernörens framställning i frågan.[7]

Denna motgång kunde väl till en början gräma Lönnrot, men snart torde han likväl ha tröstat sig, i synnerhet som chefen för medicinalstyrelsen synes åter hafva medgifvit honom en kortare tjenstledighet, ty annars hade han väl föga kunnat vistas på Laukko gård, der han slutförde arbetet på Kalevala och derifrån han hitsände handskriften. Efter att hafva afslutat detta stora arbete, tog han sig en liten tids hvila, kom sig att äfven en smula tänka på sin egen ställning och erfor en känsla af hur enformigt och glädjetomt det var att lefva så ensam. Med ett ord, han beslöt att gifta sig och redan i juli månad samma år hemförde han från Uleåborg en ung maka.[8] Äfven i öfrigt lade han en fastare grund för sitt hem genom att i Kajana inlösa en byggnadstomt, på hvilken han uppförde ett präktigt hus. Följande vår föddes åt honom på Eliasdagen en son, hvilken sjelffallet i dopet uppkallades med detta namn, men till faderns stora sorg ej blef långlifvad. (Se om det nya huset och om sonens födelse det här bilagda facsimile af ett bref från Lönnrot till assessor F. J. Rabbe, dat. den 21 april 1850).

I sitt nya och beqväma hem i Kajana fick han likväl dröja endast några fä år. Vid denna tid förverkligades nemligen ändtligen den länge närda förhoppningen att vid universitetet skulle inrättas en skild professur för finska språket. Det var den 22 mars 1850 H. M. Kejsaren gaf sitt samtycke till detta embetes inrättande. Anledningen härtill var snarare af praktisk natur än framkallad af nitälskan för vetenskapens befordran. Skolförordningen af år 1841 hade nemligen bland undervisningsämnena i skolorna upptagit äfven finska språket, men i och med detsamma begynte man klaga deröfver, att det ej fans lärare, mäktige att meddela vetenskaplig undervisning i detta språk. Derjemte hade styrelsen äfven från den kyrkliga administrationen fått sig meddelade klagomål deröfver, att åt prestkallet egnade sig ett stort antal unge män, hvilka voro okunnige i finska språket och af denne orsak ej lämpade sig till allmogens lärare. Styrelsen önskade afhjelpa dessa brister genom att stifta flera stipendier till uppmuntrande af finska språkets studium, och vände sig i denna afsigt till universitetets konsistorium. Detta ansåg (år 1847) en professurs inrättande för det bästa medlet att aflägsna nämnda brister, och resultatet häraf blef Kejsarens ofvannämnda beslut. Kort efter sedan detta blifvit bekant, förfrågade sig Lönnrots vän Rabbe hos honom, huruvida han hade för afsigt att ansöka professuren i finska språket, som snart skulle anslås ledig. Han svarade nekande och uppgaf sig ha uppmanat Castrén att söka platsen och tillade att han ansåg Castrén, v. Becker, Alex. Ingman. Akiander och Kellgren dertill lämpligare än sig sjelf (se det facsimilerade brefvet här framom). Endast i den händelse, att ej någon af dem ville mottaga platsen, kunde han gå in på att söka den. I ett annat bref yttrade han af samma anledning bland annat: "crede mihi, bene qui latuit, bene vixit (tro mig, den som lefvat väl i en undanskymd ställning, har lefvat lycklig)". Castrén ansökte tjensten och fick den, och deröfver var ingen gladare än Lönnrot, som sålunda fick stanna qvar i sitt Tusculum i Kajana. Men denna hans glädje skulle ej blifva långvarig. Till sorg för honom och hela Finland dog Castrén, efter att ha innehaft katedern endast ett år. Nu riktades allas blickar på Lönnrot. Han för sin del hoppades, att v. Becker eller någon annan skulle ansöka tjensten, men då ej detta skedde och då jemte andra uppmaningar äfven studenterna i en adress, underskrifven af representanter för alla afdelningarna — o, hvilka tider af sämja! — till Lönnrot uttalade sin innerliga önskan att han ville komma hit, sänktes vågen till vetenskapens fördel och Lönnrot insände sin ansökan. Först på våren 1854 blef han installerad i embetet, och innehade det sedan i åtta år.

Som sitt vigtigaste föreläsningsämne ansåg han — och detta var ju helt naturligt — Kalevala, hvaröfver han, hela den tid han beklädde embetet, höll två föreläsningar i veckan. Han öfversatte texten till svenskan och meddelade derjemte så omfattande förklaringar, att han ej hann med flera än tio sånger under ett helt läseår. Under de två öfriga timmarne föreläste han än finsk grammatik än mythologi; första året öfversatte han under dessa timmar äfven några epistlar ur Nya testamentet från grundspråket till finskan. För det mesta föredrog han likväl som sitt andra föreläsningsämne nydaningen af termer i särskilda vetenskaper. Härunder uppstodo den mästerliga terminologin i botanik, medan han öfversatte Hartmans Flora, och de talrika termerna på lagkunskapens, grammatikens och andra områden. Tidigare hade han bildat termer för metriken och räkneläran; på äldre dagar bidrog han med sådana äfven till forstvetenskapen. Som examinator var han vänlig och kanske till och med alltför litet fordrande. Ledamotskapet i konsistorium intresserade honom ej, men han försummade likväl icke dess sammanträden.

Lönnrots arbetsförmåga och såväl mängden som omfånget af hans verk äro visserligen beundransvärda, men de kunna likväl förklaras, när man känner de vilkor och förhållanden, under hvilka det unnades honom att arbeta. Af naturen hade han en utomordentligt frisk kropp. Sjuksängen torde han knappast någonsin hafva intagit utom en gång för något mer än tio år sedan, då han bröt sitt ena ben,[9] och nu sednast kort före sin död. Denna friska kropp sökte han genom öfning hålla i godt stånd. Som yngling och medelålders man tog han flitigt sjöbad; vintertiden löpte han ofta på skidor, sommartiden åter gjorde han fotvandringar och rodde gerna. Efter sin hitflyttning idkade han gymnastiken flitigt och uppnådde i denna kroppsöfning en sådan färdighet, att han ännu under det sista året af sin professorstid kunde klättra uppför stängerna ända upp till det höga hvälfda taket i vår gymnastiksal. Derjemte var han måttlig i mat och dryck, ehuru han ingalunda föraktade ett godt mål och ett godt glas. Det enda njutningsmedel han älskade i högre grad var kaffet, hvaraf han kunde förtära hvilken tid på dagen och i hur stor mängd som helst, och ingenstädes bjöds ett bättre kaffe än i hans hem. Till kroppen var han således på det bästa utrustad till en arbetets man. Men också arten af hans tjenstebefattningar var förmånlig för litterärt arbete. Vid tiden för hans läkarverksamhet i Kajana lefde och dogo menniskorna, åtminstone i den delen af landet, för det mesta utan läkarhjelp. Och han uppmuntrade dem ej heller att söka sådan hos honom, om han ock vid anmodan alltid var färdig att besöka sjuke. Endast resorna på tjenstens vägnar togo tid, i synnerhet i en så på vägar fattig trakt som Kajana distrikt då för tiden var. Men mycken tid blef likväl öfrig för det arbete, han föredrog framför allt annat. Härtill kom mången kortare tjenstledighet, som medicinalstyrelsens chef ej tröttnade att bevilja honom, och dessutom den femåriga tjenstledigheten åren 1844-1848, medels hvilken styrelsen på ett så kännbart sätt befordrade utgifvandet af Kalevala och äfven andra skrifter af Lönnrot. Hans långa lifstid bör äfven tagas med i räkningen, när det är fråga om mängden af det arbete, han utfört, ty den gjorde hans arbetstid nästan dubbelt så lång som en skriftställares vanligen är det. Men han hade äfven sjelf en stor förtjenst om myckenheten af hvad han hunnit med. Sjelf uppgaf han orsaken dertill vara den, att han ej inlät sig på dagens frågor och att han ej åtog sig några utom hans egentliga verksamhetsfält stående värf och bestyr. Också tog han tiden mycket väl i akt. Under resorna i sitt distrikt hade han alltid något arbete med sig. När han då på en gästgifvargård var tvungen att vänta på häst eller när roddare under färder till sjös ej voro till hands eller om ett oväder orsakade ett afbrott, öppnade han sin rensel och satte sig att skrifva. Sålunda blef tiden honom ej lång, arbetet skred och en smula framåt, och maximen nulla dies sine linea, hvilken han sökte efterkomma, förverkligades sålunda. Ett sådant resarbete är t. ex. förordet till 3:e delen af Kanteletar, som är dagtecknadt "Under en resa i Sotkamo socken" den och den dagen.

* * * * *

Lönnrots förtjenster om det finska språkets utbildning hafva ofta nog blifvit missförstådda eller, med andra ord, man har tillskrifvit honom oberättigade förtjenster, medan å andra sidan andra verkliga sådana ej uppskattats tillräckligt högt. Hans största förtjenst är att hafva skapat Kalevala. Platsen dernäst intager de öfriga folkdikternas (de lyriska och trollsångernas) samt ordspråkens bringande i dagen. På dessa verk, Kalevala och de gamla sångerna öfverhufvud, hvilar den finska nuvarande och framtida konstpoesin, ja hela den högre literaturen på finska språket. Genom runorna och ordspråken riktades nemligen skriftspråket med hundradetals nya ord och talesätt, hvilka ganska ofta äro lyckliga uttryck för en hyfsning och för känslor, högre och ädlare än hvad man kunnat ana att skulle kunna uttryckas på detta språk. Sådana ord och uttrycksätt, för den äldre literaturen obekanta, äro nu i hvarje bildad finnes mun och penna, lika godt i hvilken trakt af landet han är född. Genom runorna och ordspråken riktades skriftspråket äfven med dittills okända böjningsformer, hvilka hafva blifvit oss så oumbärliga, att vi skulle anse deras försvinnande, om ett sådant vore möjligt, för den största nationalförlust. Dessa de s. k. ostfinska språkformernas upptagande till allmänt bruk påskyndade den omständigheten, att Lönnrot i språkvetenskapliga afhandlingar ordnade och grammatikaliskt förklarade språkets böjningsformer, bland andra äfven dessa ovanliga former (i tidskriften "Suomi", på svenska språket). I hög grad befordrade han äfven finskans användning i vetenskapliga framställningar genom de termer, i hvilkas bildande han, i synnerhet på äldre dagar, var mästare.[10] Allt detta är med afseende på vårt språks utbildning Lönnrots förtjenst. Men den finska prosans "fader" skulle jag likväl ej vilja kalla honom. Ty uti språkets användning såsom en omklädnad för tankar och känslor, vare sig i prosa eller poesi, har ej Lönnrot — utom i psalmdiktningen, hvarom mera längre fram — efterlemnat alster, som kunna sägas vara mönstergilla. Detta kunde ej ske redan af det enkla skälet, att han för poetisk produktion (utom psalmdiktning) ej egde tillräckliga anlag, och att han af prosa i original producerade alltför litet, åtminstone alltför litet af sådant, hvari framställningens lyftning, ursprunglighet och tjuskraft i någon högre grad hade kommit i fråga. Emellertid bör såsom en af Lönnrots förtjenster om prosan ännu anföras, att han modigt grep sig an med att frigöra skriftspråket från den sveticerande satsbyggnaden, ett arbete som dock v. Becker redan påbegynt och hvilket äfven Gottlund i sjelfva verket åsyftade, då han skref eller rättare ville skrifva språket sådant det talas i Savolaks. Härvid var Lönnrot emellertid nära deran att råka, såsom det heter, ur askan i elden. Det finska språkets talrika participial- och infinitiv-former förledde honom nemligen att efterbilda de gamla klassiska språkens (i synnerhet grekiskans) satsbyggnad. Detta framträder redan i företalet till Kalevala, men är ännu mera i ögonen fallande i den öfversättning af Beckers Verldshistoria, 1:sta delen, hvilken han under titeln "Muistelmia ihmisen elosta kaikkina aikoina" utgaf såsom bihang till "Mehiläinen". Senare, redan i företalet till Kanteletar, blir hans skrifsätt naturligare och förvandlas ännu senare till den anspråkslösa och enkla, om ock en smula styfva prosa, som han skref på sina äldre dagar; men i stilens rikedom och skönhet har han längesedan blifvid öfverträffad af mer än en bland de yngre författarne. Äfven en annan egenhet än denna efterbildning af grekiskan tyngde i början på Lönnrots prosa, men försvann i hans senare arbeten. Det var, ej en lutning åt karelska dialekten, såsom man förmenat, ty någonting alltför mycket karelskt har aldrig ingått i hans skrifsätt, men väl någonting österbottniskt eller fastmer uleåborgskt, som röjdes dels deri att han lemnade förmildringen af t till d obetecknad (i företalet till Kalevala), dels deri att han alltför mycket uteslöt i uti in- och utljudet, t. ex. i sillon, julkasta, tilasuuden, jommosetki, pysy (pysyi), tapahtu (tapahtui). I slutet af "Muistelmia" anträffas äfven det för den uleåborgska dialekten egendomliga, att inessivändelsen har enkelt s, t. ex. oikiasa pääsä: men denna boks slutkapitel äro ej heller öfversatta af Lönnrot.

Ehuru han sålunda ej var någon synnerligt glänsande prosaist, har han likväl, såsom af det ofvansagda framgår, medelbart i icke ringa grad bidragit till att lyfta den finska prosan till den ståndpunkt, på hvilken hon nu befinner sig. Det samma gäller om hans tillgörande för den moderna poesin, ehuruväl äfven på detta område mera med afseende på formen än innehållet. Den finska konstpoesin före Lönnrot rörde sig antingen i den gamla runans eller i den bristfälliga nyare form, hvilken förekommer i psalmboken. Det mest lyckade arbete af förra slaget är Salamnii kända "Ilolaulu Jesuksesta" ("Glädjesång om Jesus"); i östra och norra Finland var diktandet i den gamla runosångens versmått under detta århundrades första årtionden ännu i temlig blomstring bland allmogen. Paavo Korhonen i Rautalampi socken (k. 1840) var en af de främste bland bondpoeterne. Konstpoesin i psalmbokens manér blomstrade deremot för det mesta i vestra Finland och uppenbarade sig i tryck som s. k. godtköpsvisor, hvilka till formen mestadels voro lika dåliga som deras mönster. I den moderna formen lyckades endast någon enda framalstra någonting bättre, såsom t. ex. Jakob Judén (k. 1855) och Abraham Poppius (k. 1866). Men i allmänhet rådde brist på form i det lilla, som diktades. För att i någon mån upphjelpa denna brist meddelade Lönnrot i tidskriften "Suomi" för år 1845 i finsk öfversättning femton dikter, för det mesta af Runeberg och företrädesvis sådana, som med musik af Ehrström vid den tiden så gerna sjöngos i våra bildade hem. Dessa öfversättningar åtföljdes af en prosodisk ordförteckning och af en förklaring öfver deras versmått, hvilken är det första försöket till en metrik på finska språket. Från poesin i godtköpsvisorna skilja sig dessa öfversättningar skarpt deri, att orden ej äro stympade, att rimmen äro någorlunda goda och att versmåttet grundar sig på qvantiteten. Sistnämda omständighet var i synnerhet ny och ovanlig. Att Lönnrot skulle grunda versmåttet på qvantiteten var emellertid helt naturligt, ty såväl i runorna som i de klassiska språkens poesi utgjorde ju qvantiteten grunden för versmåttet. Med ännu större stränghet än i dessa versförsök hade Lönnrot redan tidigare tillämpat qvantiteten i de hexametriska stycken ur Homerus, han i finsk öfversättning meddelat uti "Muistelmia". I dem förefans väl till qvantitetens tillämpande kanske större skäl, då denna redan tillhörde originalets versform. Men i ett sångstycke! "När i ett sådant accenten åsidosattes", sade qvantitetens motståndare, "få orden ett alldeles onaturligt uttal och blifva obegripliga." "Men så är det ju äfven i den gamla runan", sade Lönnrots anhängare, som voro många; "accentens åsidosättande är ej ett fel, utan tvärtom en oundviklig fordran, och dessa runors såväl sångare som åhörare har det beredt en stor njutning." Detta var obestridligt, men likaså obestridligt var äfven, att alla moderna folks versmått är baseradt på accenten, ej på qvantiteten, och att äfven det finska örat tycktes, åtminstone i dikter af modern form, begynna fordra accentens, om också icke uteslutande herravälde, så åtminstone fridlysning. Försvaret för qvantiteten tystnade småningom, och accentens åsidosättande försvann från diktningen. I den diktart, Lönnrot ifrigast och på sin ålderdom uteslutande idkade, nemligen i psalmerna, åsidosätter ej heller han accenten, utom i versens början, hvilket liksom genom en tyst öfverenskommelse skalderne emellan blifvit tillåtligt.