Till Lönnrots psalmdiktning bestod den yttre anledningen deruti, att styrelsen år 1863 nedsatte en ny komité för uppgörande af ett finskt psalmboksförslag och Lönnrot äfven kallades till medlem deraf. Snart blef han, ehuru redan öfver sextioårig, den verksammaste mannen i komitéen. Allt ifrån början afstod komitéen från alla tankar på att åstadkomma egna nya psalmer och ansåg såsom sitt högsta mål, att af de dyrbara psalmskatter, hvilka under frommare och trosvarmare tider än våra uppstått på den svenska, danska och tyska vitterhetens områden, kunna med framgång välja och dugligt öfversätta lämpliga psalmer. För ett sådant arbete var just Lönnrot rätte mannen. Han var religiöst from, besökte gerna gudstjensten, förrättade den äfven sjelf flere år å rad med domkapitlets begifvande i Sammatti-kapells då för tiden prestlösa kyrka, och kände grundligt bibel- och kyrkospråket. Härtill kom, att han mera än någon annan var mäktig äfven det finska poetiska språket. Intet under derför, att komitéens arbete till största delen vältrades på Lönnrots skuldror. Dess öfriga medlemmar togo nog äfven del i de förberedande arbetena. Men vid de gemensamma sammanträdena måste han ofta göra rättelser äfven i dessas penna, något som de väl äfven någon gång voro i tillfälle att göra i Lönnrots psalmer. Komitéen varade inalles åtta år, och derunder endast tilltog Lönnrots alstringsifver, så att han vid sidan af komitéens andra förslag, hvilket han ej i alla delar gillade, år 1872 utgaf en egen samling med titeln "Suomalainen virsikirja väliaikaiseksi tarpeeksi", som innehåller 413 eller lika många psalmer som den gamla psalmboken, hvilken den var afsedd att ersätta. Men hans produktivitet på detta område var härmed ej ännu uttömd. Han korrigerade oafbrutet sina tidigare psalmer och sammanskref nya sådana. Ännu på sin dödsbädd var han sysselsatt dermed; de sista raderna, beklagligtvis tecknade med så darrande hand att de äro oläsliga, skref han ett par dagar före sin död. Året förut kom han i tillfälle att utgifva en ny upplaga af sin psalmbok af år 1872, med titel "Väliaikainen Suomalainen Virsikirja", i hvilken han upptog 500 psalmer; denna prydliga upplaga försedde dess förläggare, bokhandlaren G. W. Edlund, äfven med noter. Till denna upplaga har Lönnrot bifogat ett noggrant register öfver psalmernas utländska originalförfattare och i ett andra register angifver han öfversättarne af de skilda psalmerna. Enligt denna förteckning skulle af bokens 500 psalmer 136 vara Lönnrots verk. Ett par tiotal af dessa uppgifver han sig ha lånat från godtköpsvisorna eller "godtköpspsalmerna", såsom han benämner godtköpsvisorna af andligt innehåll; vid ett halft tiotal har han stält frågetecken, hvilket skall utmärka att han ej erinrat sig deras källa eller original, och sex psalmer äro utan all anvisning utom hans initialer; de äro således Lönnrots egna original. Siffran 130 utgör emellertid ej de af honom bearbetade psalmernas riktiga antal. Dertill bör åtminstone läggas hälften af de i det närmaste sjutio psalmer, hvilka äro betecknade med E, professor v. Essens initial, ty flertalet af dem har uppstått genom samarbete af Lönnrot och von Essen hos den förre i Sammatti. Yttermera måste till det sålunda uppnådda antalet ännu läggas ett hundratal sådana psalmer, som han publicerat i tidningar och psalmhäften, men hvilka ej blifvid använda för psalmboken. Samtliga antalet af psalmer, flutna ur Lönnrots penna, utgör således närmare 300. Af hans originalpsalmer äro n:o 139 och 140 två vackra trettondagspsalmer, n:o 200 och 210 temligen torra evangeliepsalmer, n:o 376 en nöjaktig aftonpsalm och n:o 492, märkvärdigt nog, en landtdagspsalm.

Ehuru Lönnrot sålunda ej heller i denna gren af poesin framalstrat någonting mera betydande i original, är det finska folket honom likväl tackskyldigt för den flit och talang, hvarmed han iförde främmande psalmer den finska drägten. Från de tidigare psalmförsöken skilja sig hans psalmer derigenom, att i dem ingår detta cantabile, hvilket är så nödvändigt i hvarje lyrisk dikt, men i synnerhet i psalmerna, eller med andra ord, att de äro sångbara, välljudande och metriskt riktiga utan att likväl vara långtrådiga och utvattnade såsom "Uusia Virsiä" (ett äldre psalmboksförslag). Från dessa skilja de sig äfven deri, att den profana folkpoesin på dem utöfvat en förmånlig verkan hvad språket och formen beträffar; från denna har i dem inkommit t. ex. allitterationen, hvars användning i sina psalmer Lönnrot alls icke skyr, der hon sjelfmant erbjuder sig. Den gamla psalmbokens stympade och illa tilltygade ord kunde ej annat än stöta äfven honom, hvars öra vant sig vid den gamla runans fyllighet; honom kunde derför intet versmåttets trånga utrymme förmå att använda andra än tillåtna förkortningar. Reminiscenserna från runopoesin lät han ej förleda sig bort från det andeliga språkets område, och vid ordens bruk var han så aktsam, att han under skilda tider mångfaldiga gånger korrigerade svårare ställen, tills de fullkomligt motsvarade hans finkänslighets fordringar. Hvad innehållet i Lönnrots psalmer beträffar, öfverlemnar jag dem till andras bedömande, hvilka kunna göra det bättre än jag, och vill endast framhålla, att hans psalmer fingo sitt innehåll till största delen från sådana psalmer, som han anträffade i allmänt godkända utländska psalmböcker, och att Lönnrot ingalunda förderfvat originalen, när han iklädde dem finsk drägt. Såsom prof på hur skön en psalm kan låta på finska språket, intager jag här till slut förra hälften af psalmen n:o 168 ("Om Kristi himmelsfärd", originalet af Wallin), delvis från första och delvis från andra upplagan, af det skälet, att Lönnrot i den senare gjort förändringar, af hvilka åtskilliga äro förbättringar, andra åter enligt min tanke försämringar. I denna omställning hafva psalmens fyra första verser följande lydelse:

Jo, Jesus. Isäs kunniaan
Sä olet meiltä mennyt,
Ja tänne vähäks ajaks vaan
Ma olen jälkees jäänyt
Vaeltamahan vieraana
Viel' isan' maasta kaukana.

Se isänmaa on ylhäällä,
On taivahassa aina,
Ei siellä suru sydäntä,
Ei murhe mieltä paina,
Ja Herran kirkkaus ainiaan
Sen täyttää ihmevalollaan.

Ehk' eivät sinne silmäni
Nyt kannatakaan vielä,
Niin kuitenkin mun ääneni
Jo nytkin kuullaan siellä;
Ja usein, kuin mä huokaan vaan,
Jo vastauksen sieltä saan.

Myös usein uskon silmillä
Saan sinne tähtäellä.
Ja toiste toivon siivillä
Likemmä liidätellä;
Mut sitten taasen katoaa
Pois edestän' se riemun maa.

* * * * *

Men hvad vore det väl värdt med arbetet och verken, i fall ej bakom dem stode en dugande, en redbar man. Schiller yttrar någonstädes, att ej ens de mest lysande bedrifter hafva något värde, om ej han, som utfört dem, är en sedlig personlighet. Den nyare finska literaturens grundläggare fick också i detta afseende så mycket på sin lott, att han äfven såsom menniska uppfylde de högsta fordringar och stod så nära fullkomligheten, som det är en dödlig möjligt. Äfven sina verk förutan hade Lönnrot varit en stor man. Han hörde till detta andens ridderskap, som förer det sant menskligas idealer i skölden. Denna adel uppspirar sällan i vapenprydda vaggor. Ädel börd är ej alltid liktydig med ädelt sinne. Naturen ser ej vid valet af sina gunstlingar till stånd och vilkor; hon insmyger mången gång sitt adelsbref, den sanna ädelhetens gåfvobref, äfven inom det barns lindor, som slumrar under den låga kojans sotiga ås. Denna adels förnämsta kännemärke är kärleken, den rätta kärleken, af hvilken aposteln lemnar en så hänförande och fullständig bild, inledd med dessa ord: "om jag talade med menniskors och änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande malm eller en klingande bjällra." Till kärleken ansluta sig ödmjukheten och förnöjsamheten. De få, hvilka besitta dessa egenskaper i så hög grad som Lönnrot gjorde det, höra till mensklighetens främste, lika godt om de ej utfört några storverk alls. De utgöra folkets salt. De hålla de andliga och sedliga idealernas fana uppe, medan det stora flertalet menniskor stojar på fåfängans marknad i lifvet. Till desse utvalde hörde äfven Lönnrot.

Den fattigdom, i hvilken Lönnrot förlefvat sina första studieår, tyckes ej hafva blifvid långvarig, sedan han år 1822 vardt välbestäld student. Redan följande året fick han en s. k. akademisk kondition i dåvarande kirurgieprofessoren Törngrens hus, som för honom blef ett andra hem och hvars medlemmar äfven framgent omfattade honom med så mycken vänskap, att han ännu som medelåldersman under sin tjenstledighet och ända till tiden för sitt giftermål (år 1849) alltid om vintrarne flera månader å rad vistades hos de åldriga gamle på deras egendom Laukko i Vesilaks socken, der bland annat äfven företalet till andra upplagan af Kalevala är dateradt våren 1849. Huruvida Törngren särskildt hjelpt honom äfven med penningbidrag och under hvilken form, kan jag ej uppgifva, men alldeles dålig tyckes ej hans ekonomiska ställning hafva varit, när han lemnade konditionen, eftersom han just då på egen bekostnad företog sin första färd för runoinsamling och kort derefter med egna medel bekostade tryckningen af "Kantele", 1:a häftet. Hvad som åtminstone är säkert, är att försakelserna ej hos honom qvarlemnat de elaka spår, hvilka rätt ofta på äldre dagar i form af nidskhet och girighet anträffas hos personer, som i barna- och ungdomsåren måst lefva i brist och fattigdom. Lönnrots ädla karaktär kunde ej besudlas af detta lyte. Tvärtom var han ända till sin lefnads slut gästvänlig, gifmild och hjelpsam, och många äro de, som han på ett eller annat sätt bistått med sina tillgångar. Derjemte tog han vård om sina föräldrar och lemnade ej heller utan hjelp dem af sina syskon och deras barn, som voro i behof deraf. Sina föräldrar tog han till sig i Kajana, när deras långt framskridna ålderdom ej mera tillät dem att sköta Paikkari torp, hvilket nu öfvergick i deras äldste sons händer. Några verst från Kajana hade Lönnrot af en händelse kommit att lägga sig till med ett mindre kronohemman, och hit förflyttade han de gamle. Polvila — detta var ställets namn — är beläget vid stranden af det sjödrag, som medels Koivu- och Ämmäkoski tömmer sitt vatten i Uleåträsk. Kajana stad är belägen midt emellan dessa två forsar. Lönnrot bodde i staden, men besökte Polvila alla eftermiddagar, när blott vädret tillät det. Vintertiden tillryggalade han denna väg på skidor. Sommartiden vandrade han dit till fots och återvände på qvällen med båt till Koivukoski. Ett tjenstehjon rodde båten hem igen, eller ock färdades Lönnrot med den följande dagen sjelf upp mot strömmen. Att få träffa föräldrarne var ej den enda anledningen till dessa besök. De skänkte honom med det samma god kroppsrörelse; men hufvudskälet var det, att han på eftermiddagen på Polvila hade ett arbete, ett annat åter på förmiddagen i staden. År 1847, när jag i sällskap med ett par studentkamrater besökte Kajana, hade Lönnrot till arbete i staden upptecknandet af material för ordboken; i den stilla ensligheten på Polvila var han deremot sysselsatt med att sammanställa andra upplagan af Kalevala. Här dog hans fader 1851 på hösten vid åttiosex års ålder; modern, som var åtta år yngre än sin man, åtföljde vid åttioett års ålder sin son och hans familj, då denne i januari 1854, utnämd till professor, flyttade till Helsingfors: hon förlefde derefter ännu några år på Paikkari torp.

Men äfven sina syskon sökte Lönnrot efter förmåga bistå och hjelpa. Dessa voro sex: fyra bröder och två systrar; sjelf var han sina föräldrars fjerde barn i ordningen. Den äldste brodern, som trädt i sin faders fotspår såsom skräddare, var redan vid tiden för Elias' inträde i skolan sin egen och ej alldeles utan tillgångar samt bistod sin yngre broder vid hans första steg på lärdomens väg. Detta understöd återbetalde Lönnrot mångdubbelt till honom och efter hans död till hans familj. Han åtog sig nemligen äldste sonens och senare äfven en yngre sons uppfostran. Af dessa gossar höll den äldre på att afsluta gymnasium, när han plötsligt vådligen omkom; den yngres studier bekostade Lönnrot fullständigt tills han blef prest. En annan af hans bröder blef genom hans tillgörande vaccinatör. Äfven om en sin syster tyckes han hafva tagit vård; han skrifver nämligen år 1849 till sin vän Rabbe i Helsingfors, att denne skulle bereda hans här sannolikt i tjenst stadda syster tillfälle att utbilda sig till barnmorska. Denna syster torde sedermera hafva flyttat till Petersburg, gift sig der och kommit sig till förmögenhet.