Godhjertenhet och välvilja voro de utmärkande dragen i Lönnrots karaktär, och de röjde sig i alla hans lefnadsförhållanden. Han kunde kanske för ett ögonblick blossa upp i vrede, men ej torde man någonsin hafva hört ett hårdt ord från hans mun. Hvarje strid var honom en fasa. Ej ens literär polemik tålde han för sin egen del. Någon gång sökte man inleda en sådan med honom, men när han blef svaret skyldig, tystnade äfven angriparen snart nog. Följden häraf blef, att väl knappast någon, den der så mycket rört sig på det literära området, i så hög grad som han fått vara fredad för kritikastrar. Härtill förhjelpte honom kanske äfven hans synbara anspråkslöshet. För den framgång, hans arbeten rönte, hembar han alla goda gåfvors gifvare sin tacksägelse och yfdes ej öfver dem ens i sitt eget inre. Hur föga han med sina arbeten åsyftade att vinna ett stort rykte, ses äfven deraf, att han ej på dem utsatte sitt namn. Endast under företalen anträffas i hans arbeten den enkla signaturen E. L. Lexikonet allena utgör härifrån ett undantag; på dess titelblad står hela namnet utsatt. Två gånger beredde han sig liksom i hemlighet, och antagligen till hälften på skämt, ett nöje af sina arbetens utgifningsdagar. Kanteletar är nämligen dagtecknadt den 9 april och 2:a upplagan af Kalevala den 17 i samma månad, af hvilka den förra var hans födelse-, den senare hans namnsdag. Att hans landsmäns kärlek och utlandets bifall[11] gladde honom, kan väl ej vara klandervärdt. Men öfverdrifvet prisande och luxuriöst festande fruktade han och sökte undvika. Den festvecka, med hvilken vi för två år sedan (våren 1882) ju ej kunde underlåta att fira hans tillryggalagda åttio år, var för honom en verklig pinovecka.

Källan till Lönnrots godlynthet var ej endast den sällsynta jemvigten i hans sinne. Hans föräldrar hade varit fromt folk och efter sin enfaldiga uppfattning sökt uppfostra sina barn till gudsfruktan. Sin barnatro lär han ej någonsin hafva helt och hållet förlorat, och på sina äldre dagar återvann han den i alla fall mera klar. Hans fromhet bidrog verksamt till hans naturliga godlynthet. Ödmjukheten inför den Allsmäktiges domslut tillät honom lättare bära de svåra motgångar, utan hvilka ej heller honom unnades att genomgå lifvet.

Den första händelsen af detta slag och den hemskaste var den, när hans ofvannämde äldre fosterson drunknade. Hemsk blef denna sorgliga tilldragelse derigenom, att Lönnrot sjelf satt vid styret, när båten under en färd nedför ström stötte på en undervattenssten och kantrade. Detta inträffade en midsommardagsmorgon, antagligen år 1839. Han hade då varit natten öfver på Polvila och begaf sig som vanligt med båt till staden, åtföljd af denne yngling och en tjensteflicka, hvilka skulle i kyrkan. Båda dessa unga drunknade, och endast med ansträngandet af alla sina krafter lyckades det Lönnrot sjelf att uppnå land, sedan han fåfängt sökt att rädda de andra. — Flera år senare träffade, honom här i Helsingfors den olyckan, att en af hans makas nära slägtingar, en student som med sina goda naturgåfvor och allvarliga studier om sig ingaf stora förhoppningar, af olycklig kärlek beröfvade sig lifvet. Tyngst att bära torde för honom likväl ha varit de härjningar, som i hans familj anstäldes af döden, hvilken bortryckte först hans maka[12] och sedan, med kortare och längre mellantider, tre döttrar.[13] Långt tidigare hade döden borttagit hans förstfödde vid ett års ålder.

Hur han upptog sådana hårda slag synes bäst af ett bref, som han skref i april 1869 till en fader, hvilken då hade mist tre barn. "Äfven jag har", yttrar han deri bland annat, "erfarit en sådan sorg, när mitt äldsta barn, min ende son dog, men hvarken eget eller andras tröstande var mig dervid till någon hjelp. Men hvad detta ej förmådde, det gjorde tiden, och nu förmår jag redan tacka Gud för det att han tog barnet till sig och befriade mig från all den sorg, jag kanske kunnat hafva af honom. Bäst vore det väl i sådana omständigheter, att genast kunna nöja sig med Guds allvisa styrelse, men när skola vi lära oss detta till fylles?"

Med allt detta var han för ingen del någon "Kopfhänger", såsom tysken uttrycker sig. Tvärtom var han ständigt glad på sitt stilla vis, och humorn välde fram ur hans sinne som en aldrig försinande källa. Ett angenämare sällskap än hans anträffas väl sällan. Under sina många resor hade han kommit i beröring med personer af allehanda samhällsklasser och nationer med olika bildning och trosbekännelse. Hans öga var skarpt i att uppfatta menniskors och sakers komiska sidor, och af detta slag, ehuru ej bitande, voro de historier, med hvilka han undfägnade vänner och bekante. Men han glömde ej heller att berätta om de äfventyr, han sjelf upplefvat under sina första runofärder, då man i följd af hans enkla utstyrsel tog honom för än ett än ett annat slags landsstrykare. Detta enkla yttre berodde såväl på en runosamlares sätt att resa, som till en del äfven på de inskränkta penningtillgångarna. Men också tyckes han hafva funnit ett nöje af det incognito, under hvilket han uppträdde, och de qvi-pro-qvo'n, som häraf voro en följd.

* * * * *

Sådan var vår käre lärofader.

Hans bortgång härifrån inträffade den 19 mars 1884. Hans helsa hade under vinterns lopp fortfarande försvagats, hvarför också döden sedan vardt lätt och stilla, såsom ett inslumrande. Den 3 april nedsänktes hans stoft i jorden på kyrkogården i Sammatti, på samma plats, der den hädangångne jordat sina kära, sin maka och tre döttrar. Begrafningen var så högtidlig, att man väl aldrig förut i Finland sett dess like. Utom allmogen, som till stor mängd samlats från kapellet och kringliggande socknar, hade der infunnit sig deputationer och representanter från nästan alla landets städer och tillochmed från många landtkommuner. De lager- och blomsterkransar, de medfört, uppgingo till ett antal af i det närmaste hundra: tre af kransarne voro af silfver, nämligen från Kuopio stadsbor, savolaks-karelska studentafdelningen och finnar i Petersburg. I bekostandet af den senast nämnda kransen hade äfven barn af den syster till den aflidne, om hvilken här kort förut nämts såsom flyttad till den ryska hufvudstaden, varit i tillfälle att deltaga. I liktåget från folkskolans hus till kyrkan (se den bifogade planschen) sågos i spetsen för deputationerna representanter för generalguvernören, senaten, universitetet, Åbo domkapitel, finska militären, studentkåren och dess skilda afdelningar, finska literatursällskapet och finska vetenskapssocieteten, samt för många andra sällskap. Denna högtidliga prakt jemte det stilla vackra landskapet, hvars redan tunna snötäcke den varma vårsolen alltmera aflyfte, ljudet af den lilla klockan från den torftiga kyrkans torn, sjelfva denna torftiga kyrka, som likväl nu var prydd med granar och guirlander, minnestalarnes allvarliga ord, allt sammanlagdt gjorde på de närvarande ett djupt intryck. Äfven det yttre af detta högtidliga uppträde tycktes tillkännagifva, att här jordades Finlands störste man, som vid sin födelse varit ett af dess fattigaste barn!

ANMÄRKNINGAR:

[1] Elias Lönnrot föddes d. 9 april 1802 i Paikkari torp, beläget i Sammatti kapell och Karis-Lojo socken. Hans föräldrar voro sockenskräddaren Fredrik Johan Lönnrot och rusthållardottern Ulrika Andersdotter. Sitt dopnamn berättas han ha fått sålunda, att den främmande person, som bar barnet till dopet, på vägen glömde de två vackrare namn, som varit detta tillämnade och presten gaf det namnet för dagen (17 april), då dopet inträffade, neml. Elias.