[2] En 1790 utkommen öfversättning af Péril de la balance politique de l'Europe, en mot Ryssland riktad politisk brochyr, hvars författare var en fransk diplomat vid namn Peyssonel. Den finske öfversättaren var E. Polon, finsk translator i Stockholm, sedermera rådman i Helsingfors.

[3] Denna lilla skrifts utgifvande gaf på sätt och vis anledning till Finska Literatursällskapets stiftande. Den ekonomiska förlust, Lönnrot hade för Kanteles tryckning, ledde neml. två af hans vänner d:r Mårten Lindforss och lektor Keckman på den tanken, att medlen till dylika skrifters utgifvande ej borde tagas ur en obemedlad författares ficka, utan tillskjutas af ett större antal för saken nitälskande medborgare, förenade till ett sällskap. Sålunda beslöto desse tre män att bilda ett sådant sällskap; till dem anslöto sig snart äfven andra yngre vetenskapsmän, så att vid sällskapets första sammanträde d. 16 Februari 1831 redan funnos tolf medlemmar; snart tilltog detta antal, och såsom sällskapets stiftare ansågos de tretioen förste medlemmarne; af dem äro i detta ögonblick (i början af juni månad 1884) ännu fyra vid lif.

[4] Till 1:sta delen af Kanteletar fogade Lönnrot äfven några och 40 runo- och andra folksångsmelodier. Dessa voro de första melodier från finska folkets läppar, som den civiliserade verlden lärde att känna, om vi neml. icke taga i beräkning de par tiotal vallsånger, hvilka Gottlund dessförinnan publicerat i sin "Otava". För melodiers upptecknande är någon färdighet i musiken nödvändig, och såsom en lycka kan det således anses, att Lönnrot i sin ungdom hade af någon landtlig artist lärt sig att blåsa flöjt. Sednare förvärfvade han sig äfven skicklighet i kantele-spelande.

[5] Kursiveringarne gjorda af A. A.

[6] Från deras vistelse i Arkangelsk plägade Castrén berätta en anekdot som äfven på sitt vis är betecknande för Lönnrot. Strax vid ankomsten dit ansågo de för sin skyldighet att uppvakta guvernören. Under vägen till denne sågo de på ett torg bland annat en korg med gamla böcker till salu, hvilken för ögonblicket endast bevakades af en hund. L. var alltid begifven på böcker och kunde ej heller nu styra sin nyfikenhet i detta afseende; han närmade sig korgen och skulle just fatta i en bok, då hunden i detsamma högg honom i benet och ref ett stort hål i hans svarta benkläder. Begripligt nog kunde nu ej bli fråga om något besök hos guvernören. Detta aflades likväl redan följande morgon, ty till dess hade L. egenhändigt reparerat plagget och det lika utmärkt som den bäste skräddare. Redan såsom gosse hade han af sin fader lärt skräddaryrket, och under sina färder hade han alltid i sin rensel de nödvändigaste sytillbehören med. I nödfall kunde han äfven göra skomakararbete. Under vistelsen i Kajana sysselsatte han sig stundom med bokbinderi, af orsak att der den tiden ej fans någon yrkesmässig idkare af detta handtverk. För snickrande hade han både lust och en öfvad hand. Han gjorde äfven allehanda små uppfinningar, som kunde underlätta hans arbete eller befordra beqvämligheten. En sådan var hans skrifbräde, med hvars tillhjelp han kunde skrifva i liggande ställning; piphållaren som befriade honom från att hålla i pipan, när han under arbetet rökte; en särdeles sinnrik apparat, förbunden med ett vanligt Schwarzwalderur, medels hvilken man endast genom att fingra urets lodsnören om natten i mörkret kunde få veta tiden; m. fl.

[7] Såväl medicinalstyrelsens chef (statsrådet C. D. von Haartman) som Senaten föreslog, att Lönnrot skulle beviljas antingen afsked från tjensten med en årlig pension af 400 rub. silfver eller en fortsatt tjenstledighet för fyra år framåt. Generalguvernör var då furst Alexander Menschikoff.

[8] Detta var Maria Piponius, dotter af färgaremästaren Elias Piponius.

[9] Detta inträffade den 22 april 1870 på Nokkola gästgifvargård i Berttula kapell, när han steg ur släden. Ortens klockare spjelade benet så godt han kunde, och Lönnrot måste nu i hela tre veckors tid ligga qvar på gästgifvargården utan alla beqvämligheter, tills han kunde flyttas till Loimijoki prestgård, dit han också egentligen hade ämnat sig och der han ännu en tid bortåt var tvungen att hålla sängen. Derunder var han vid så godt lynne som om ingenting hade händt och använde sin tid till att, sängliggande som han var, författa psalmer. Ehuru han redan var sextioåtta år gammal, återstäldes benet fullkomligt.

[10] I början gick han altför fritt till väga vid termers bildande. Sålunda tillkomna äro t. ex. tiedoitsema filosofi, tähtilöimä astronomi, maidelma geografi o. a.

[11] I utlandet uppmärksammades hans förtjänster redan tidigt. År 1850 kallades han till korresponderande ledamot af vetenskapsakademien i Berlin, en heder, som ej torde hafva kommit någon annan finne till del. Samma utmärkelse bereddes honom 1859 af ungerska vetenskapsakademin och 1876 af vetenskapsakademin i Petersburg. Från Sverige erhöll han Nordstjerneorden 1865. Men en högst ovanlig utmärkelse bereddes honom från Preussen år 1872, när han kallades till medlem af Pour-le-mérite-orden. För att rätt kunna uppskatta dess betydelse bör man känna denna riddarordens inrättning. I densamma få ej samtidigt finnas flera än 55 medlemmar, 30 tyskar och 25 utländingar, vetenskapsmän och konstnärer. Vid en riddares frånfälle bestämmer konungen, i hvilkendera sektionen en ny sådan skall utköras. En hvar af medlemmarne insänder då till ordens kansler namnet på den man, han anser för den mest förtjente, och kanslern lemnar omröstningssedlarne till konungen, hvilken till riddare utnämner den, som fått de flesta rösterna.