Den ene var densamme som nyss, utan att sjelf vara vapensamlare, varit nära att tillskynda spökhusets rustkammare förlusten af en terzerol med två pipor.
Men Cambon tyckte sig äfven igenkänna den som var i ficktjufvens sällskap.
Ifrågavarande person hade låg svart hatt med breda border samt en mycket lång rock, lik den som de franska presterne bruka.
Cambon stannade, ansträngande sitt minne.
Hvar hade han väl förut sett det der bleka svartskäggiga ansigtet i förening med den der svarta långrocken?
Hastigt, och liksom ett ljus uppgått för honom, utropade han för sig sjelf:
“Ah, skulle det vara han? ... nej, det är icke möjligt! ... och likväl var han så lik presten vid rue S:t-Etienne, min granne, att jag nästan skulle kunna svära på att det var samme person.“
I detsamma hördes ett tornur slå åtta.
Armand Cambon hastade ögonblickligen åt den sidan af Vendôme-platsen, som ligger norr om kolonnen.
Der stod ganska ordentligt en täckt vagn med sina två hästar och en körsven på kuskbocken. Framför den halföppna vagnsdörren stod en qvinlig gestalt i kappa och hatt, från hvilken sednare nedföll ett rikt veckadt flor.