Cambon närmade sig oförskräckt detta fruntimmer, som, förande floret något åt sidan, tycktes fixera honom med ena ögat.
“Monsieur! väntar ni någon?“ frågade den okända med låg stämma.
“Ja“, svarade Armand, fruktlöst bemödande sig att genom floret upptäcka ett ansigte, som, utom floret, till mer än hälften var betäckt med en svart mask.
“Hvem?“ frågade hon ånyo; “hvem väntar ni?“
“En vagn med två hästar, som på slaget åtta skulle stanna norr om Vendôme-kolonnen“, svarade Cambon; “dessutom ett maskeradt fruntimmer, som skulle bjuda mig en plats i samma vagn.“
“Riktigt“, halfhviskade damen; “ni är den rätte ... Var då god och stig in!“
Dervid slog hon upp vagnsdörren hel och hållen samt gjorde en lika behaglig som begriplig rörelse med handen åt den unge mannen.
“Jag tackar“, komplimenterade Armand; “men ni tillåter mig väl att först hjelpa er upp?“
“Ni är mycket artig“, yttrade hon, emottagande hans framräckta hand.
Den maskerade damen satt nu i vagnen.