I detsamma satte sig vagnen i rörelse.
Åttonde kapitlet.
Den maskerade.
Vagnshjulen rullade af temligen fort; men vagnskorgen var som en gunga.
Cambon kunde icke erinra sig att han någonsin förut åkt så beqvämt. Men som han icke heller förut hade åkt i sällskap med ett maskeradt fruntimmer, så fann han sin belägenhet högst egen och besynnerlig. Det är icke nog med att åka beqvämt, man måste äfven, när man så vill, kunna stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig kunna göra, sedan han öfvertygat sig om att vagnsdörren blifvit låst utanför och nyckeln till låset troligtvis gömd i den artige kuskens ficka.
Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt och behagligt, när man icke, allt efter som det faller en in, kan utbyta det mot det obeqväma och obehagliga. Högsta lycka är ingenting annat än högsta frihet.
En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När man kan sucka på sammetsklädda resårer, då står det icke rätt till. En artig kavaljer frågar icke gerna sin dam, hvarför hon suckar; men man kan svara på samma sätt, och det gjorde också vår hjelte.
Armands suck hade åtminstone den verkan, att den löste den maskerade damens tungband, som någon stund varit temligen hårdt tilldraget.
“Min herre, ni har hitintills med mycken beredvillighet underkastat er de order man gifvit“, sade hon.
“Med mycken beredvillighet?“ upprepade Cambon; “det tror jag nog ... Man bjuder mig på en vagn, som en prins skulle kunna åka i; och man bjuder mig på ett sällskap, som — jag ber er tro på mitt uppriktiga hjerta — måste vara mycket älskvärdt, att döma af hvad jag redan sett, eller, rättare sagdt, af hvad jag icke sett ... Det är minsann icke många af mitt stånd, som hugnats med en sådan lycka.“
“Men, min Gud, jag glömmer ju alldeles bort att ...“