Cambon emottog den allra mjukaste parfymerade silkesduk, hvars doft ovilkorligen erinrade om rosenbiljetten.
“Det hade kanske icke gått så lätt för mig att lyda“, sade Cambon, under det han band för sina ögon, “om ni icke haft den der svarta masken för ert ansigte.“
“Hur då?“
“När jag icke får den lyckan att se ert ansigte, så gör det mig alldeles detsamma, om jag har förbundna ögon eller ej“, svarade Armand med en fransmans vanliga ledighet.
“Hvilken stor artighet!“ betygade också den maskerade, beledsagande sina ord med en ny suck.
Cambon hade gerna velat fatta handen på den som kunde sucka så vackert. Men det är icke rätt förståndigt att trycka handen på domestiken, när man i perspektivet har en möjlig handtryckning af domestikens herskarinna. Cambon var en mycket förståndig menniska.
En liten paus följde nu.
“Jag nämnde nyss att jag icke är nyfiken“, bröt ändtligen Cambon den tråkiga tystnaden, “och jag tänker icke heller gå emot min natur ... Men utan att fela för mycket mot mig sjelf eller gå andras granlagenhet för nära, skulle jag kanske kunna fråga, hur det var möjligt för en obekant att finna reda på min bostad?“
“Ja, ni bor mycket aflägset, min herre.“
“Utan tvifvel.“