“Och hvad som än värre är, ni bor i en ohygglig trakt af staden.“
“Ni menar för de der spökhistoriernas skull?“
“Ja, kan det finnas någon hemskare trakt än der spöken husera?“
“Jag medger att spöken icke äro ett sällskap som ...“
“Och ni ... ni som bor i sjelfva spökhuset och i den der trädgården ... o min Gud! ... Jag darrar ännu, när jag tänker på att jag ...“
“Måste promenera öfver den hemska trädgården“, tillade Cambon, “och sedan gå in i den icke mindre hemska korridoren, för att träda den vackraste af biljetter in i låset på den fulaste af dörrar ... Tro mig, jag ser tydligt hvilken ängslan detta förorsakat er.“
“Man hade sökt er tvänne dagar å rad“, försäkrade den maskerade.
“Jaså, tvänne dagar å rad ... Hur mycket besvär har jag ej redan förorsakat!“
“Men när man aldrig fann er hemma, beslöt man lemna qvar några skrifna rader.“
“De mest förtjusande rader!“ utropade Cambon.