“Jaså, dessa rader hafva då redan gjort er så lycklig?“ frågade den maskerade, icke utan en viss sorgbundenhet i uttrycket, den Cambon ganska lätt märkte, ty när man är beröfvad synen, tilltager hörselns sinne i styrka.
“Det förstås“, svarade han, “att när man får en skrifvelse ifrån en dam ...“
“Som man icke känner?“
“Det är just deruti som det pikanta ligger ... Hvem vet om det skulle vara lika intressant, ifall man kände henne, ty ...“
Armand tystnade tvärt, ty som känseln hos honom var lika högt uppdrifven som hörseln, så kände han ganska tydligt huru en liten hand tryckte hans egen.
Men Cambon aktade sig att besvara handtryckningen. Alltid samma förstånd — alltid en son af norden.
“Man befarade emellertid att någon annan än ni skulle upptäcka biljetten“, tog ånyo den maskerade till ordet, utan att längre qvarhålla sin hand på ett så otacksamt ställe.
“Ingen fara med den saken“, svarade Armand; “och det är följden af att bo tillsammans med spöken ... Ni kan vara säker på att ingen annan hedrar mig med besök än den, som är tvungen dertill.“
“Ni skulle således icke hafva några vänner?“ frågade den maskerade med deltagande.
“Det vore mycket otacksamt af mig att påstå sådant ... men hvad betyder väl vänskapen för de dödlige mot fruktan för de odödlige?“