Emellertid fick han icke lång tid på sig att tänka, ty han kände sina begge fötter gunga på en elastisk matta, under det hans sinnen nästan rusades af de paradisiska vällukterna omkring honom.
“Glöm ej att bibehålla bindeln tilldess man befaller er att aftaga den“, tillsade högt hans följeslagarinna, men denna gång med en röst, som genom sitt uttryck af kall likgiltighet stack betydligt af emot den förra tonarten både under åkningen och promenaden.
Armand hörde henne aflägsna sig, han hörde en dörr öppnas och tillslutas. Derefter blef det tyst som i en graf.
Armand stod orörlig på den plats, der han blifvit stäld, stum och med sin bindel för ögonen. Ännu bad honom ingen aftaga den. Hur länge borde han förblifva i denna ställning?
Nionde kapitlet.
Från Nord till Söder.
Det orörliga blinda tillståndet blef emellertid mycket pinsamt för den unge mannen, helst de starka parfymerna och den qväfvande hettan i rummet uppdrefvo blodet till hans hufvud.
Det var derför nära att han vändt sig till ställets okända guddom, för att begära sina ögon åter, då en röst helt nära honom och klar som ett klockljud yttrade följande:
“Ni är en verklig riddare, unge man! ... utan att känna er dam lyder ni blindt hennes befallningar ... Men ni är pröfvad nog, och jag tillåter er att aftaga bindeln.“
Armand var ej sen att hörsamma denna befallning. Men den förvirring, som vällukterna, hettan och bindeln nyss tillskyndat honom, var ett intet emot den berusande öfverraskning, hvilken bemäktigade sig hans hjerna vid den syn, som nu mötte hans stirrande ögon.
Han befann sig midt i skötet af den utsöktaste österländska prakt; men speglar, kronglas, väggens sidentapet och mattans broderier fördunklades af den tafla, han hade framför sig, och så nära ... så lycksaligt eller olycksaligt nära.