“Ni tänker då lemna mig?“
“Ja, min herre“, svarade hon med detta sorgliga uttryck, som redan förut väckt Cambons uppmärksamhet och som så väl öfverensstämde med den lilla handens darrning.
“Och hvad återstår mig sedan?“ frågade Armand.
“Endast att vänta tilldess man ber er aftaga bindeln“, svarade hon.
“Och ni är säker på att man skall bedja mig derom?“
“Visst skall man bedja er aftaga bindeln.“
“Men hvem skall bedja mig?“
“Gif er till tåls ... det får ni nog se ... Kom nu, monsieur!“
Det der “kom nu, monsieur!“ lät verkligen så jämmerligt, att Armand verkligen kände sig underlig till mods.
“Den der damen maskerar icke blott sitt ansigte“, tänkte han, “utan äfven en känsla, som hon ej är mäktig.“