“Ja ... vi komma till en dörr.“
“Och genom dörren in i ett rum ... det der är ju i sin fullkomliga ordning.“
Armand hörde sin ledsagarinna sätta en nyckel i låset och upplåsa det.
“Följ nu noga efter mig“, bad hon med svag röst.
“Jag följer“, svarade Armand lika sakta och lät sig föras af samma hand, som han under promenaden mer än en gång känt darra i sin, utan att han kunde förklara orsaken.
Armand, som städse känt mycket deltagande för darrande fruntimmer, kunde omöjligt underlåta att gifva sin ledsagerska en trösterik handtryckning, ty han var äfven en son af södern. Hans goda hjerta blef också belönadt, ty han tyckte att den maskerades ansigte glädjestrålade genom masken.
Det dröjde icke länge förrän man ånyo stötte på en dörr.
“Nu äro vi vid målet“, hviskade den maskerade till den blinde.
“Så mycket bättre“, försäkrade denne; “jag är verkligen mätt på att leka blind.“
“När ni väl inkommit i nästa rum“, sade den maskerade, “är ni god och stannar på det ställe, der jag lemnar er.“