“Jag tänkte på att jag i afton upplefvat det underligaste äfventyr i hela mitt lif“, sade Armand.
“Ni har icke lefvat länge än, unge man! ... men hvad är det då ni finner så underligt?“
“Det är ju en maskerad från början till slut“, svarade sonen af norden, ändtligen bemannande sig.
“Aha, ni tycker icke om svarta masker, min herre! ... Men huru kan ni tala om slutet? Är ni mäktig än att bedöma slutet?“ tillade hon med det mest förföriska leende, som någonsin beherskat en qvinnas mun.
“Den som förde mig hit, var maskerad ... den som jag kommer till, är maskerad“, fortfor Cambon i sin envishet.
“Vid Gud!“ utbrast damen, resande sig häftigt upp från sin halfliggande ställning, “jag tror nästan att ni alvarsamt fordrar en förklaring af mig! ... Men“, tillade hon något saktmodigare, “ni är ett barn, alldeles obekant med verlden ... jag måste väl lära er, jag ... Men låt mig icke för fjerde gången be er sitta!“
Hon gjorde dervid en rörelse med handen mot stolen. Denna rörelse var oemotståndlig. Cambon satte sig.
“O himmel, hvad är det jag ser!“ utbrast masken, stirrande på en af Cambons fickor.
Saken var den, att, vid det Armand tog plats i den anvista fåtöljen, kom af en händelse kolfven till hans dubbel-terzerol att framsticka.
“Ni har vapen på er! Ni nästan skrämmer mig!“ fortfor hon, fixerande något misstänksamt sin gäst.