Stammande och rodnande förklarade Cambon, att i en tid, då partierna stodo nästan väpnade mot hvarandra, hade han, färdig att öfverlemna sig åt ett äfventyr, hvars verkliga natur han icke bestämdt kunde känna, beväpnat sig för att, i händelse af anfall, icke sakna medel till försvar.
“Sådan barnslighet!“ inföll den sköna; “gif mig er terzerol!“
“Jag bör underrätta er att den är laddad och följaktligen vådlig att handtera af en ovan hand.“
“Så lägg bort den då, lägg den på bordet der! ... Amors koger är ej gjordt för terzeroler.“
Cambon lade vapnet på bordet och återtog derefter sin plats i fåtöljen.
“Ifrån första stunden jag såg er“, började sirenen, “föreföll det mig som om ni icke tillhörde den klass er blus tillkännagaf ... Hvem vet så noga hvad slags notabilitet ni kan vara! ... Antingen är ni en röfvaranförare, från Gud vete hvilka skogar, eller ock en prins på sidolinien ... ni vet att vi ha god tillgång på sådana slags prinsar ... är det ej till exempel allmänt bekant att Emile Girardin kunde kalla Ludvig Filip för onkel och att redaktören af “La Presse“ skulle kunna kyssa vår dygdiga prinsessa Adelaïde på hand och ropa: Min mor, min ömma mor! gif mig ett rike, i stället för en tidning, att styra!“
“Ah, ni är legitimist, madame!“ sade Cambon; “jag kom med bindel för ögonen till en skön dam, hvars namn jag ej har den äran att känna ... Låt mig också gå härifrån med samma bindel, och jag skall ändå kunna säga, att jag tillbragt denna afton i S:t-Germain.“
“Ni är mindre barn än jag trodde“, anmärkte damen leende; “men hvaraf sluter ni till att jag är legitimist?“
“För några år sedan bar jag, på min principals anmodan, en silfver-servis till en rik dam, som bodde vid Chaussée d’Antin. Hon berättade mig, att grefven af Chambord, legitimisternes pretendent, hvarken var son till hertigen af Berry eller dess gemål, utan helt enkelt sonen till deras kusk, och att hertiginnan, som sex veckor efter hertigens mord föregafs vara i välsignadt tillstånd, upptagit detta barn såsom hennes och hertigens eget, för att derigenom beröfva republikanerne eller orleanisterne frukten af deras förmenta stämplingar mot Bourbonska dynastien.“
“Hvilken nedrig osanning!“ ropade damen häftigt; “men det är icke första gången jag hört den.“