Hon gaf i detsamma den unge mannen en blick, som satte både hjerta och hjerna i lågor.
“Derför till de andra vigtigare skälen“, började hon ånyo; “ni kunde kanske klandra mig för många saker, men ni skall ej klandra mig för brist på uppriktighet ... Ni är ett naturens barn ... jag vill också söka vara naturlig ... Jag råkade en gång händelsevis att möta er, att se er ...“
“Jag vet det“, inföll Armand leende.
“Ni vet det? ... ni skulle veta det! ... omöjligt!“ ropade damen med synbar förvåning.
“Ja, jag vet det, emedan det var vid samma tillfälle som jag första gången hade äran att se er.“
“Ännu en gång, det är omöjligt! ... Vid hvilket tillfälle skulle det ha varit?“
“I Jardin des Plantes ... var det ej så?“
“I Jardin des Plantes! ... när?“
“För omkring åtta dagar sedan.“
“Jag har på fyra år icke varit i Jardin des Plantes.“