Armand sökte samla sin kraft till en trotsigt utmanande blick. Men han misslyckades. Han stod ännu under inflytande af demonen. Ännu tillhörde han mera södern än norden.
“Jag såg er“, återtog sirenen efter en stunds tystnad, “jag tyckte om er manliga kraftfulla hållning, ert ädla själfulla ansigte ... Er drägt röjde en arbetare, men det sätt, hvarpå ni bar den, var ej en mans ur hopen ... Jag ansåg er förtjena ett bättre öde och jag ville öfverhopa er med hvad jag, med hvad alla andra mena med lycka, ty jag var mätt på alla dessa betitlade och dekorerade afgudadyrkare, hvilkas hela företräde ofta endast är ett verk af skräddarens eller perukmakarens konst ... Med ett ord, jag ville ha en man efter mitt sinne, en man oförderfvad till själ och kropp, en man som, i utbyte mot den lycka jag bjudit honom, skänkte mig sin tacksamhet, sin hela tillgifvenhet ... Men innan jag handlade, ville jag pröfva, ty jag borde icke göra mig skyldig till ett misstag, som skulle visa mig löjlig i verldens ögon; jag ville icke, i händelse af någon skrytsam fåfänga å er sida, blottställa mig för ert och era kamraters grin ... Deraf, min herre, dessa försigtighetsmått, deraf denna svarta mask, som ni ej kan tåla, emedan den lemnar er utan vapen emot mig!“
Under detta tal hade den vredgade Juno rest sig från sin guldbroderade char och kastat öfver sina snöhvita skuldror en blå silkesmantel. Hon gjorde rätt deruti, ty hvarför räcka olympens pokal åt en mun, som aldrig ännu känt någon törst efter olympens nektar!
“Vi hafva begge misstagit oss“, återtog hon med detta leende, som den vid segrar vana aldrig uraktlåter, icke ens i det ögonblick hon besegras; “ni, då ni ryckte handen från er lycka; jag, när jag spilde dess droppar på en ofruktbar jord ... Nu har ni förstått mig, och nu kan ni gå ... Jag har sett ert ansigte, men jag skall tiga ... ni har icke sett mitt, och ni skall också tiga.“
“Och om jag äfven hade sett ert ansigte“, sade sonen af norden med en obeskrifligt mild stämma, ty den kom från det mildaste hjerta, “skulle jag ändå ha tegat och dött med min hemlighet.“
Han hade mot sin vilja blifvit rörd af hennes öppna oförbehållsamma bekännelse, kanske också något smickrad deraf, ty hvilken karl i söder eller i nord känner sig icke smickrad af att höra sitt beröm från så sköna läppar?
“Jag tror er, liksom jag tror alla andra“, yttrade demonen med ett löje hälften bitterhet, hälften hån; “men emellertid har ni er frihet åter ... vagnen, som förde er hit, väntar att föra er tillbaka.“
“Ni är mycket god som bjuder mig på att åka“, svarade Armand, som kände sin egenkärlek något sårad af denna direkta visning på dörren; “men“, tillade han, kastande sina blickar omkring i rummet, “men ...“
“Hvad söker ni?“ frågade den numera föga gästvänliga värdinnan.
“Bindeln“, svarade sonen af norden ... “Ah, der är den.“