“Men, det är sannt, jag har besvärat er för en hel afton“, sade hon, “jag har kanske ryckt er från ert arbete och derigenom tillskyndat er en förlust, som jag icke gerna vill ha på mitt samvete. Hvad kan jag göra för er? ... Säg mig uppriktigt hvad ni önskar.“
“Jag önskar att ni är god och låter det fruntimmer, som förde mig in, äfven ledsaga mig ut, ty det är svårt att med förbundna ögon gå utför trappor och öfver broar ... Det är klart, att jag måste gå såsom jag kommit, ty, oaktadt min försäkran att bevara er hemlighet, skulle ni likväl icke tro mig ... och om ni också trodde mig, så är ändå alltid vissheten bättre än tron.“
“Jag tackar er för denna granlagenhet ... Men ni skall emottaga denna lilla ring såsom ett minne af den besynnerligaste maskerad i er lefnad.“
Dervid drog hon från sitt finger en diamantring af högt värde.
Armand nalkades den sköna daman; men, i stället för att taga den dyrbara presenten, sköt han artigt tillbaka den fina handen och sade:
“Ni skall icke gifva mig denna ring, ty ni kunde i en framtid få olägenhet deraf ... Om också ingen af dem, jag är i beröring med, vet att den suttit på ert vackra finger, så skulle man ändå undra hvarifrån jag bekommit den ... Tiden är verkligen så beskaffad, att den arbetare, som har mera än sitt tarfliga bröd, nästan betraktas såsom en misstänkt person ... Men deremot är jag säker på, att ni utan fruktan kan emottaga något af mig.“
“Af er?“ utropade damen högeligen förvånad.
“Ja, jag till och med tror att ni med största nöje skall emottaga min gåfva“, sade Cambon leende.
“Och denna gåfva är?“
“Detta lilla vackra papper“, svarade han, räckande henne den bekanta rosenbiljetten.