“Ah!“
Hennes hand flög till biljetten, omfattande den, men flög icke med samma hastighet tillbaka, ty hennes lillfinger hade vidrört den unge mannens hand.
“Jag tackar er, ja, jag tackar er!“ sade hon halfhviskande, och tillade derefter för sig sjelf: “Hvilken karakter! hvilket hjerta! ... och hvilken skada! hvilken förlust!“
“Och nu taga mina ögon godnatt af er“, yttrade sonen af norden, hopvikande sidenduken till formen af en bindel, för att knyta den för ögonen.
“Men huru kom det sig“, började ånyo damen med masken, sedan hon flyktigt genomögnat biljetten, “att ni, på blotta erhållandet af en biljett utan underskrift och känd stil, likväl instälde er till mötet?“
“Jag trodde att biljetten var från damen i Jardin des Plantes“, svarade Armand.
Det hade några minuter varit temligen dunkelt i sammetsmaskens ögonhålor; men nu började det blixtra derifrån med samma liflighet som förr.
“Den der damen i Jardin des Plantes sysselsatte er då så mycket? ... hon var då mycket förtjusande den der damen?“
“Visserligen var hon förtjusande, men ...“
“Hon var också icke maskerad såsom jag“, inföll den sköna skrattande.