Det är obegripligt med hvilken lätthet en qvinna kan öfverhoppa det vida svalget mellan vreden och mildheten, mellan sorgen och glädjen.
“Det var icke det jag ville säga“, yttrade sonen af norden, “det var minst på hennes skönhet jag tänkte, när jag, i den öfvertygelsen att hon skrifvit biljetten, gick för att träffa henne.“
“Hvarpå tänkte ni då?“ frågade damen, hejdande sin munterhet, ty återigen led skönheten ett nederlag.
“Jag tänkte begagna tillfället för att varna henne ...“
“För hvad?“
“För en stor fara, som sväfvar öfver hennes hufvud.“
“För en fara, säger ni?“ frågade damen, tagande ett steg fram på golfvet.
“Ja, för en stor fara, som jag sade.“
“Och som skulle hota ...“
“Som hotar min dam i Jardin des Plantes.“