“Emedan det endast rör det fruntimmer, hvarom frågan är ... emedan det är hon sjelf som är orsaken till hvad som händt och kanske kommer att hända.“
“Hon sjelf!“ ropade Cambons värdinna oroligt och i synbar strid med sig sjelf.
“Emedan det är hon som genom sin grymhet ...“
“Grymhet?“
“Ja, genom sin egen grymhet uppdrifvit det moln, som tänder blixten öfver hennes hufvud!“
“Och ni yppar ingenting för mig?“
“Ingenting för er“, svarade sonen af norden.
“Menniska, ni gör mig vansinnig!“ mera skrek än talade den maskerade, som — icke längre var maskerad.
Den svarta sammetsmasken, ögonblickligen sliten från de gracer den nyss dolt, kastades längst bort åt sidan af rummet och föll öfver det gyllene bordets marmorskifva, betäckande nu vid sitt fall en liten grupp af Sèvres-porslin, föreställande mytens trenne dansande gracer. Huru orätt derför att påstå, det masken förnämligast är till för att dölja det fula och att den derför blifvit uppfunnen af någon barmhertig tröstare eller också af någon köpman, som spekulerat på majoritetens kassa! Snarare skulle vi tro, att den är en uppfinning i afsigt att med aningens finare färgstoft förhöja det sköna i verkligheten. Och om så är, då har masken — icke sin uppfinnare, utan sin uppfinnarinna.
“Ah! jag anade ändå att det var ni!“ utbrast Armand i högsta glädje, ty i stället för den fruktade demonen, såg han nu ett bekant ansigte och dertill, på köpet, hvilket ansigte!