“Men det är er skyldighet, min herre! ... ni måste säga mig allt!“
“Ja, jag måste det“, medgaf ändtligen Cambon; “jag måste det, när jag en gång träffar henne.“
“Men om det var, som ni säger, för åtta dagar sedan som faran började, hvarför har ni icke redan underrättat henne derom?“
“Jag känner hvarken hennes namn eller bostad ... Jag bedyrar att ingen dag sedan dess gått förbi som jag icke varit gripen af den djupaste oro öfver hennes öde ... Jag har ströfvat omkring öfverallt, jag har besökt de offentliga promenaderna, har sprungit fram och tillbaka genom passagerna, men utan resultat ... Döm då om min glädje, när jag fick den der biljetten, ty jag tog för gifvet att det var hon som skrifvit den.“
“Hvarför tog ni det för gifvet?“
Detta var en svår fråga att besvara. Han kunde icke påstå att svarta ögon äro mera benägna för hemliga möten än de blå. Icke heller vågade han säga, att de voro tacksammare, ty derigenom skulle han ju låta påskina att han väntade sig någon tacksamhet. Men alltid hittar man på något.
“Jag trodde“, svarade ändtligen Cambon, “att damen i Jardin des Plantes skulle vara nyfiken att veta, hvarför man ställer hämnden till lejonet, i stället för till himlen.“
“Lejonet! ... O min gud, det var då ... Och ni vill icke säga mig det minsta?“
“Jag har redan sagt för mycket.“
“För mycket, säger ni?“